publicerad: 1955
PÅSKJUTA på3~ʃɯ2ta, v. -er, -sköt, -sköto, -skjutit, -skjuten (se för övr. SKJUTA). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr PÅ-SKJUT, PÅ-SKOTT.
Etymologi
[fsv. paskiuta (i bet. 3 b, c); jfr d. påskyde; av PÅ o. SKJUTA]
(i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 2716)
A. i fråga om anbringande av ngt l. förflyttning av ngt l. ngn gm att skjuta det resp. honom i viss riktning samt i anv. som ansluta sig härtill.
1) till PÅ I 13, 15, III 2: anbringa (ngt) l. föra l. sätta på (ngt) på ngt gm att i en viss riktning skjuta det som anbringas osv.; äv. i uttr. påskjuta ngt på ngt. Schultze Ordb. 4316 (c. 1755). VetAH 1820, s. 220. På denna fyrkantiga del (av flintlåset) påskjutes hanen. Alm Eldhandv. 1: 217 (1933).
2) till PÅ I 13, 15, III 2: gm att skjuta (med händerna l. med värktyg o. d.) få l. söka få (ngn l. ngt) att röra sig l. förflyttas i en åsyftad riktning l. mot ett åsyftat mål; äv. med sakligt subj.: utöva tryck mot o. därigm (sträva att) föra l. förskjuta (ngt l. ngn) i viss riktning; jfr PÅ III 2 o. Lind 1: 171 (1749). Gosselman Col. 1: 301 (1828). At ge hvarje hvalffot .. en tilräcklig tjocklek, för at ensamt motstå påskjutningen af et lastadt hvalf. KrigVAT 1833, nr 12, s. 4. Hans gick .. upp (på pyramiden), dragen framifrån af två araber och påskjuten bakifrån af två andra. Wachtmeister Tur. 40 (1876, 1885). 2NF 34: Suppl. 152 (1922). — särsk. (numera bl. mera tillf.) ss. vbalsbst. -ning (förr äv. -ande) i bildl. anv.: påtryckning; äv. konkretare, om ngt som driver ngn till (att göra) ngt, påkörare o. d. (Han) tog .. til fötters .. effter sin moormoors råd och påskiutande. Murenius AV 258 (1653). Tack .. för den påskjutning ni gifvit mig till en sak som jag alltför länge försummat. Bremer Brev 4: 188 (1862). Östergren (1935).
3) (†) i vissa bildl. användningar (jfr 2 slutet); jfr PÅ I 16 c.
b) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.; jfr äv. fsv. skiuta a l. up a, hänskjuta till, åberopa (sig på), samt isl. skjóta einhverju á eitthvat, hänskjuta ngt till ngt] åberopa (ngn); äv. refl.: åberopa sig på (ngn). Hendis vitna hon påskiödt wndfald hende. HSH 29: 119 (1542). Stiernman Com. 1: 808 (1622; refl.).
c) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.; utvecklat ur b] anföra (ngt) ss. förevändning l. föregiva (ngt); äv. i uttr. påskjuta åt ngt, bruka ngt ss. förevändning, skylla på ngt. PolitVis. 205 (1598: Åått). Nu vägrar han sig och påskiuter att hans Moder och syster villia intet gifva honom samtycke. VDAkt. 1724, nr 468.
B. i fråga om skottlossning o. d.
4) i sht jäg. o. mil. till PÅ I (13,) 15, 24: avlossa (ett l. flera) skott mot (ngn l. ngt), skjuta på (ngn l. ngt); stundom övergående i bet.: skadskjuta (ngt); förr äv. i uttr. påskjuta ngn pilar, skjuta (med) pilar på ngn så att de tränga in o. fastna; jfr ANSKJUTA I 1, 2. (Hjorten) drager sachteligen the honom påskutne pilar vtur köttet, och läker hohlen med vild Poleya. Scherping Cober 2: 399 (1737). En (räv) som blifvit påskjuten .. är så mycket svårare att åtkomma. Svederus Jagt 115 (1831). Söderhjelm Uppror. 118 (1918: påskjutning). En påskjuten (svärt-)hanne låg sårad på vattnet. Rosenius SvFågl. 5: 17 (1936). Den på isen liggande själen påsköts under hård vind på långt håll. Västerb. 1938, s. 42.
C. intr., i fråga om snabb rörelse framåt.
5) (tillf.) till PÅ III 4; i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som rör sig raskt (l. allt raskare) framåt; anträffat bl. i utvidgad anv., om fart: varmed ngn l. ngt rör sig raskt (l. allt raskare) framåt. Grefven .. fann (under ångbåtsfärden) sin förnöjelse i den raskt påskjutande farten. CFDahlgren 4: 116 (1830).
Ssgr (i fackspr., mera tillf.): A: (2) PÅSKJUTNINGS-KLOSS, r. l. m. kloss varmed ngt skjutes på l. föres (fram) i en åsyftad riktning. TT 1878, s. 138 (för förning av trästycket vid sågning med cirkelsåg).
B [eg. till på-skjut]: (1) PÅSKJUTS-PIP, r. l. m. (mera tillf.) pip som kan anbringas på ett kärl gm att skjutas på; jfr ansats-rör 1. Klint (1906).
Avledn. [till påskjuta o. skjuta på]: PÅSKJUTARE, r. l. m. (mera tillf.) till 2: apparat l. anordning varmed ngt skjutes på l. föres framåt; äv. om kroppsdel l. organ varmed ett djur o. d. skjuter sig framåt l. skjuter på vid rörelse framåt. Gula vårtor (hos en viss insektslarv), hvilka vid gåendet göra tjenst som påskjutare. Dahlbom Insekt. 86 (1837). På hvar 30 m är å kettingen (för utfrakt av malm ur gruva) anbragt en omkring ett gångjärn rörlig påskjutare (som griper mot den lastade malmvagnen o. för den med sig). JernkA 1906, s. 292.
Spoiler title
Spoiler content