SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(III 2) PÅ-SKODD, p. adj. (i vissa trakter) som fått sko(r) på sig; särsk. dels om fot o. d.: som påsatts sko, dels (om person): som satt på sig sko(r). Collan Kalev. 1: 339 (1864; om fot). Jag ska snart vara påskodd. Östergren 6: 368 (1939).
-SKOTT l. -SKUT. [jfr sv. dial. påskod, påskud, d. påskud; till uttr. skjuta på ngt o. påskjuta 3 c] (†) förevändning; föregivande; undanflykt. Ath wiiken motte nw strax wtan all påskut eller genseyelsse restitueres .. in vnder norigis krono. G1R 7: 488 (1530). Richardson Krigsv. 1: 168 (1738). OPSturzenBecker i Folke 1859, s. 225.
(I 13, 15, III 2) -SKOTTA, -ning. gm skottning påföra l. anbringa (jord l. snö o. d.) på ngt, skotta på. Lind 1: 60 (1738). Så fort som .. man .. gjort sig förvissad om, att milan verkligen kolat ned, påskottas stybb. Ekman SkogstHb. 240 (1908). SFS 1934, s. 418.
-SKOV. [möjl. bildat till uttr. skjuta på ngt o. påskjuta 3 c efter mönster av sådana ordpar som skjuta upp (l. uppskjuta): uppskov. — Jfr på-skott] (†) förevändning; föregivande. Lagerbring 1Hist. 2: 216 (1773). Weste (1807).
(I 13, 15, III 2) -SKOVLA, -ing. jfr -skotta. JernkA 1868, s. 235.
(I 24 c α) -SKRIAD, p. adj. (†) anropad (l. tillsagd ngt) gm skrik; jfr -skriken. Lind (1749; under angeschrien).
-SKRIFT. [till -skriva o. skriva på]
1) (numera bl. mera tillf.) handlingen att skriva ngt (särsk. namn l. godkännande o. d.) på ngt l. att förse ngt med påskrift (i bet. 2), påskrivning l. påteckning (av ngt); äv. med objektiv gen., i uttr. ngts påskrift, påteckning av namn l. visum o. d. på ngt; jfr -skriva 1, 2. (Han kunde) på Kongl. Fortifications Contoiret blifva brukad .. til .. Chartearbete och sirliga påskrifter. CFNordensköld (c. 1770) hos Arbin AmVetA 1781, s. 10; jfr 2. Vid passets påskrift. Dalin (1855). Stämpling eller påskrift av mästarenamn (på möbler) är .. ganska allmänt under (den gustavianska perioden). GustStil 23 (1926).
2) konkretare, om ngt som skrivits l. antecknats på ngt (t. ex. på ett föremål l. en etikett l. en skriftlig handling); särsk. om namn- (underskrift) l. utlåtande l. godkännande l. bestyrkande o. d. som tecknats på ngt; stundom: anteckning; äv. bildl.; äv. i uttr. påskrift om ngt (l. ngn), förr äv. av ngt, påskrift som meddelar upplysning om ngt (l. ngn) l. som tillkännager att ngt skett. (Eng.) Exhibit, .. (sv.) påskrifft af communication i revisions-rätten. Serenius S 1 a (1734). Et Protocoll, hvars riktighet Konungen medelst sin Höga påskrift besanne. RF 1809, § 15. Alla kärl skola hafva påskriften: ”eldfarligt”. Ahlström Eldsl. 75 (1879). Oket med påskriften ”bed och försaka!” / Länge oss nedtryckt i mörker och nöd. Menander SocSång. 7 (1885, 1915); jfr b. SFS 1907, Bih. nr 72, s. 21. Rig 1921, s. 85 (: om). särsk.
a) om utanskrift l. adress på brev l. paket o. d.; stundom äv. om skriven dedikation på l. i ett exemplar av en bok o. d. Linné Bref I. 3: 52 (1762; på paket). En bok med vänlig egenhändig påskrift. Fatab. 1933, s. 21.
b) (numera bl. mera tillf.) om inskrift på mynt l. medalj l. bruksföremål o. d.; i sht förr äv. om inskrift som ristats l. huggits i sten; förr äv. om runinskrift på runsten. Dijkman AntEccl. 9 (1678, 1703; på runsten). Dhe (på dryckeshornet) sedermehra instuckne Påskriffter. RelCur. 54 (1682). Bruket af både påskrifter och bilder på en och samma penning. 2VittAH 2: 88 (1787, 1791). Påskrift(er) på .. medaljer. Östergren (1935).
c) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om lapp (av papper l. näver o. d.) försedd med påskrift (i bet. 2, 2 a); särsk.: etikett (se d. o. I). Serenius Iii 4 b (1734). Fordom brukades den inre barken (av björk) liksom papper till påskrifter. OSwartz i Alm(Sthm) 1796, s. 41. Den hvita påskriften som hänger ner från halsen på den svarta (medicin-)flaskan. Strindberg SvÖ 3: 237 (1890).
d) (†) i sådana uttr. som trycka ngt l. utkomma under påskrift av (viss ort l. visst år) l. under denna påskrift (jfr 3), trycka ngt osv. med uppgift i trycket om (viss ort l. visst år) ss. tryckort resp. tryckår l. med (uppgift i trycket om) denna tryckort resp. detta tryckår. SvMerc. 1: 112 (1755: Under påskrift af London). Frankfurt och Leipzig. Under denna påskrift är i år .. utkommen Gottl. Mittelbergers Reise nach Pensylvanien. Därs. 2: 157 (1756). Därs. 3: 753 (1757: under påskrift af 1756).
3) [specialanv. av 2] (†) överskrift, rubrik; titel (på skrift o. d.); äv. i uttr. under denna o. d. påskrift l. under påskrift av (osv.), under l. med denna osv. titel resp. under l. med titeln (osv.); jfr inskrift 2, inskription 2. Förledit år utkom .. (i London) et ganska märkvärdigt arbete .. under påskrift af A Summary historical and political (osv.). SvMerc. 2: 75 (1756). Därs. 731 (1757: under denna påskrift). (Ett) arbete, som har följande påskrift. Därs. 804. Eichhorn Stud. 1: 49 (1869).
4) [jfr 2 o. -skriva 7] (†) om (skrift innehållande) klander l. kritik l. (skarpa) förebråelser o. d. Jag tror, att han tagit döden af det papperet, du skickat honom (o. som innehöll mycken hård kritik). Det var en förb. påskrift, jag har läst den. Tersmeden Mem. 5: 198 (1782). särsk. med anspelning på bet. 2, i uttr. få påskrift på sina paket, få (uppbära) klander l. kritik i tryck för sina utgivna (dåliga) skrifter. Att hr Fant (i Polyfem) fått påskrift på sina historiska paket, är mycket bra. BrefNSkolH 311 (1811).
Ssg (till -skrift 2, 2 a): påskrift- l. (vanl.) påskrifts-vers. (mera tillf.) vers som utgör (del av) påskrift (på julklappspaket o. d.). Hallström GHist. 74 (1895).
(I 24 c α) -SKRIKEN, p. adj. (numera knappast br.) i uttr. bliva påskriken, gm skrik uppmärksammas på vad man skall göra, tillsägas gm skrik. KrigsmSH 1804, 1: 66.
(I 16 b, III 2 d) -SKRIVA, -ning. [fsv. paskriva (i bet. 6); jfr ä. d. påskrive]
1) skriva (ngt) på ngt (t. ex. en lista l. ett kuvert l. en etikett l. en skriftlig handling); särsk. i fråga om påteckning av namn l. utlåtande l. godkännande l. bestyrkande o. d.; äv. i uttr. påskriva ngt på (äv. uppå l. å) ngt. Efter för honom inga gårdar äre påskrefne (på specifikationen), dristar iag mig uthan E. K. Maij:t allernådigste befallning inthet att assignera honom något. GTaubenfelt (1658) i HTSkån. 1: 208; jfr 5 a. 2RA 1: 626 (1723). Af den påskrefna Censuren fants, at .. (manuskriptet) redan i salig Commerce-Rådets lifstid varit ärnadt (att tryckas). LSalvius (1761) hos Polhem Test. 1Föret. 2. Wallquist EcclSaml. 1—4: 221 (1763: uppå). Flaskorna (med konserverad svamp) .. uppställas i ordning med namnen påskrifna. Hagdahl Fråga 219 (1883). De å ritningen påskrifna höjdsiffrorna. TT 1898, Byggn. s. 43. På baksidan påskrevs så avsändare och adress. Östergren (1935). särsk. (†) i fråga om anbringande av ngt ss. inskrift l. inskription på ngt. Inunder står en slätt marmor uthuggen i muren och några Turkiska ord öfverst påskrefne. Eneman Resa 1: 21 (1711).
2) med obj. betecknande det varpå ngt skrives: förse med påskrift (se d. o. 2) l. anteckning; särsk. i fråga om påteckning av namn l. godkännande l. visum o. d.; äv. i uttr. påskriva ngt med ngt. Schmedeman Just. 1225 (1688). En .. (insamlings-)lista, .. hvilken åtskillige Herrar .. nu straxt påskrefvo. 2RARP 13: 350 (1742). PH 5: 3174 (1751: med). Alt det som får tryckas, bör ju först af vederbörande påskrifvas? Dalin Arg. 1: 35 (1754). (Jag) måste .. få min (järnvägs-)biljett påskriven för uppehåll. Ljungquist Ombyte 89 (1933). särsk.
a) (†) förse (ngt) med inskrift. Om den (dvs. den på sned liggande stenen) ähr påskrifven kan ingen veta. Dybeck Runa 1848, s. 14 (1673). 1VittAH 1: 79 (1755).
b) (†) med konstruktionsväxling, övergående i bet.: subskribera på (ngt). Subscriptions Listorne .. på et .. Theologiskt Arbete .., hvilket 6 Präster här i Contractet påskrifvit. VDAkt. 1790, nr 524.
3) [specialanv. av 1 o. 2] (numera bl. tillf.) i uttr. påskriva ngt ngt, förse ngt med anteckning om ngt, anteckna ngt på ngt. PH 8: 178 (1766). (Summan) tillställdes .. honom .. uti secunda växlar .. påskrifne, att prima-växlarne afgått till accept. Adlerbeth Ant. 1: 119 (c. 1792). jfr (†): Jag Trodde mina Blad hafva: Verité, energie, simplicité (m. m.) .. som jag påskref dem (dvs. skänkte dem gm vad jag skrev därpå). Thorild (SVS) 3: 422 (c. 1790).
4) [jfr 1, 2] (numera bl. mera tillf.) ss. vbalsbst. -ning, stundom äv. -ande, om handlingen att skriva ngt (särsk. namn l. godkännande o. d.) på ngt l. att förse ngt med påskrift (se d. o. 2) l. namnteckning o. d.; ss. vbalsbst. -ning i sht förr äv. konkretare, om vad som skrivits: påskrift l. namnteckning o. d. Serenius Ee 4 a (1734: påskrifvande). Strindberg RödaR 271 (1879). Påskrifning .. på paketer o. d. (angifvande innehållet). Björkman (1889). Östergren (1935). särsk. (†): ristning (av bokstäver o. d.) på ngt; äv. konkret: inskription, inskrift. JMessenius (1629) i HB 1: 132 (konkret). Linné Vg. 86 (1747; abstr.). Wallenberg (SVS) 1: 110 (1769; konkret).
5) (†) = påföra 3; jfr på I 16 b γ.
a) = påföra 3 a; anträffat bl. i uttr. påskriva ngn (l. ngt) ngt, påföra ngn (l. ngt) ngt. KlädkamRSthm 1596 A, s. 27 b. VDAkt. 1703, nr 441. särsk.
β) med avs. på böter, = påföra 3 a γ. GullbgDomb. 14/6 1649.
b) = påföra 3 b; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning l. -ande. Detta Discont-Contoir .. skal .. äfven vara tillåtet, at .. igenom af- och påskrifningar ombesörja de personers penninge-transactioner, som för sin säkerhet der deponera full valuta. PH 12: 551 (1783). (Intressenterna i Ostindiska kompaniet) behagade .. til Compagniets Contoir inlämna .. sina Actier til utdelningens påskrifvande. IT 1791, nr 4, s. 2; jfr 4. Skogman Bank 1: 86 (1845).
6) [jfr motsv. anv. i fsv. o. i ä. d.; jfr 5] (†) (i skrift) lägga (ngn ngt) till last; tillägga l. tillskriva (ngn ngt). Posten 1769, s. 710. (Prästerskapets) tänkesätt och åtgärder, dess öden och händelser .. äro i allmänhet ännu så litet kände, at man lätteligen påskrifver dem hvad lott man vill i godt och ondt af alla slag. Wallquist EcclSaml. 1—4: T 3 a (1790).
7) [sannol. efter d. få (læst og) påskrevet, få veta vad man går för l. vilka fel man har, (skarpt) klandras o. d., eg. i fråga om uppläsning o. underskrivning (vid rätten) av rättsliga dokument, t. ex. stämning (o. utgörande specialanv. av 2)] bildl., i uttr. (i sht förr äv. få sig) påskrivet (för ngt), äv. få läst och påskrivet, (skarpt) klandras l. få uppbära (skarpt) klander l. (skarpa) förebråelser (för ngt); få en tillrättavisning l. en uppsträckning (för ngt); böra o. d. ha påskrivet (för ngt), böra osv. få påskrivet (för ngt); ge ngn påskrivet (för ngt), (skarpt) klandra l. förebrå ngn (för ngt); ge ngn en tillrättavisning l. en uppsträckning (för ngt), läxa upp ngn (för ngt). Han fick (ordentligt) påskrivet för sin försummelse. H. K. M:t (hade) under komedien sagt .., det han saknade bägge herrarna (Ehrensvärd o. Wrangel), som ej lära vara älskare af spektakel. Således fingo de påskrifvit, ehuru Wrangel ville urskulda sig, att han ej varit tillsagd. Tersmeden Mem. 6: 171 (1787). Jag har fått litet påskrifvit för recensionen öfver Elgströms broschyr. BrefNSkolH 164 (1810). UrKorrCronholm 311 (1863: bör O. O. ha påskrifvit). GHT 1898, nr 102, s. 2 (: få .. sig påskrifvet). (Man) passade .. på tillfället att ge den stränge herrn i Nya Morgonbladet påskrivet, när man nu äntligen upptäckte en lucka i hans rustning. Siwertz JoDr. 334 (1928). Få (läst och) påskrivet. Holm BevO 198 (1939). jfr: Han (som lovat er stryk för epigrammet) ger er påskrifvet med en grof penne och i blått, och ni honom med en fin penne och i svart. Thorild (SVS) 3: 46 (1791). särsk. (numera knappast br.) i uttr. få väl påskrivet, få ordentligt påskrivet. Holmberg 2: 11 (1795). Lindfors (1824).
-SKRUVA, -ning. WoJ (1891).
1) till I 13, 15, III 2: gm skruvning l. medelst skruv(ar) anbringa l. fästa l. påsätta (ngt) på ngt l. ngn, skruva på (ngt) på ngt l. ngn; äv. i uttr. påskruva ngt på ngt l. ngn l. påskruva ngt l. ngn ngt. När Peter Sacktmodig påskrufvades handklofverne, har han .. visat sig ostyrig. VRP 9/12 1736. En soldat med dragen värja .. och .. med påskrufvad bajonet. SRosén (1741) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 53. Då kistlocket påskrufvas. Lagerlöf Drottn. 255 (1899).
2) till III 2 q: gm att skruva l. vrida på ngt släppa fram l. koppla till (ngt) l. sätta (ngt) i funktion, skruva l. vrida på; äv. med obj. betecknande kran o. d. gm vars skruvning l. vridning vatten l. gas o. d. påsläppes. Vattnet var påskruvat i badrummet. Alla kranar voro påskruvade i badrummet, och vattnet rann i strömmar. Elektriska ljuset var påskruvat. Siwertz Eld. 125 (1916). Den påskruvade radion. DN(B) 1953, nr 6, s. 4.
Avledn. [till -skruva o. skruva på]: påskruvbar, adj. (i sht i fackspr.) till -skruva 1: som kan påskruvas. LB 3: 196 (1902).
(III 2 p) -SKRÄMMA, v. (numera knappast br.) jäg. skrämma upp (fågel o. d.). FoFl. 1910, s. 280.
(I 16 c) -SKUDDA. (†) tillfoga l. åsamka (ngn ngt); anträffat bl. i p. pf. Oss påskuddadh förtreet. VDAkt. 1665, nr 362.
(I 15, III 2) -SKUREN, p. adj. (†) anbringad l. pålagd på ngt som för ändamålet försetts med grund(a) inskärning(ar). Nÿa gevinder (dvs. om fästet virade metalltrådar) påskurna (vid reparation av bardisaner). KlädkamRSthm 1769, s. 256.
-SKUT, se -skott.
(I 16 c, III 2) -SKUVA. (†) påtvinga l. påtruga (ngn ngt); jfr på-börda, v. 3 slutet. Påfweskt Apespell, thet .. (anhängarna av Karl V:s interim) vnder the Apostoliske Stadgars falske Titel och Skeen Christi Kyrkia påskufwa. Schroderus Os. III. 1: 308 (1635; lat. orig.: obtrudunt).
(I 13, 15, III 2) -SKYFFLA, -ing. jfr -skotta. Lind 1: 379 (1749).
(I 24 c δ δ') -SKYLLA, -ning (CAEhrensvärd). (†) skylla på (ngn l. ngt); äv.: undskylla sig med (ngt); äv.: beskylla (ngn) för (ngt). Herr Candidaten Thingvall skall hafva .. Påskyllat sin Pastor det han hit fördt den öfverklagade misshälligheten. KyrkohÅ 1939, s. 218 (1782). Biberg 1: 14 (c. 1814). Dalin (1855). särsk. ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet l. möjligheten att (kunna) skylla på l. undskylla sig med ngt. CAEhrensvärd Brev 1: 230 (1793).
-SKYNDA, -an (numera bl. tillf., L. Paulinus Gothus MonPac. 695 (1628), Nyström Pers. 89 (1925)), -else (numera bl. ngn gg tillf., Dähnert 277 (1746), Ymer 1908, s. 368), -ning (mera tillf., PedT 1906, s. 272, osv.); -are (se avledn.).
1) (†) till I 15, 16 c, III 2: skaffa (ngn ngt l. ngn) på halsen; bringa l. draga (ngt) över (ngn l. ngt), tillfoga l. tillskynda l. vålla (ngn l. ngt ngt); äv.: injaga (fruktan o. d.) hos (ngn). G1R 18: 257 (1547). Hwar och een för sigh skulle Fienden vppå Hälarna fullföllia, och the slaghne .. mera fruchtan och bäfwan påskynda. Schroderus Liv. 651 (1626). Danmark hafwer the andra fienderne Kongl. Maij:tt påskyndat. RARP 7: 202 (1660). Den brist och mangel, som, förmedelst denne Kopparmyntets vthförsel, Rijket och Landet är påskyndat. Stiernman Com. 3: 340 (1665). VDAkt. 1723, nr 327.
2) till III 2 o, i fråga om värksamhet som innebär att ngn l. ngt förmås l. bringas att röra sig fort(are) l. att ngt bringas att fortgå raskt l. raskare l. inträffa tidigare o. d.; vanl. tr., stundom äv. abs. (Lat.) maturare (sv.) på skÿnda. GlTer. 14 (c. 1550); möjl. till 4.
a) med avs. på person l. djur l. samling av personer osv.: (söka) förmå att röra sig l. att uträtta l. utföra ngt fort(are), driva på, skynda på; i sht förr äv. i uttr. påskynda ngn (till) att göra ngt, (söka) förmå ngn att skynda på med att göra ngt, förr äv.: (söka) förmå l. mana på ngn att göra ngt (äv. med personobjektet ersatt av objekt betecknande ngns vilja o. d.). Wilien .. moste .. aff them helgha Anda förnyiat, holpen och påskyndat warda, til at meer och meer göra thet som gott är. Falck Und. 39 a (1558). När jag .. påskyndades at til denna Sagoflocken, utarbeta Företalet, .. då (osv.). Björner Kämp. Föret. 1 (1737). Jag skall påskynda skrifvarn. Hagberg Shaksp. 3: 188 (1848). (De ridande) påskyndade .. sina hästar. Lönnberg Ragnf. 12 (1873). PedT 1906, s. 272. särsk. (numera bl. tillf.) med sakligt subj.: komma (ngn) att skynda sig, åstadkomma (ökad) skyndsamhet hos (ngn); äv. i uttr. påskynda ngn till ngt, bringa l. komma ngn att skynda sig med ngt. Porthan BrCalonius 467 (1798). (Don Quijote ville) icke töfva längre med att sätta sitt beslut i verket och påskyndades därtill af tanken på den förlust, som han ansåg sitt dröjsmål vålla verlden. Lidforss DQ 1: 11 (1888). jfr (†, utan utsatt obj.): De (hade) under vår frånvaro parat sig genom giftermål, hvartill hushållerskans nuvarande tillstånd synligen hade påskyndat. Tersmeden Mem. 4: 168 (1762).
b) med avs. på ngt mer l. mindre abstrakt (jfr a): (söka) få (ngt) att gå l. utföras fort(are), skynda på (ngt); öka hastigheten av (ngt); stundom: forcera (ngt), stundom övergående i bet.: främja (ngt); med avs. på fart o. d.: öka. Påskynda stegen l. sina steg, gå raskare, öka farten vid gång. HSH 31: 424 (1663). En Professor skall följa och påskynda tidehvarfvets framsteg i vetenskaper. Höijer 4: 465 (1796). Uppstigandet (på bärget) måste påskyndas, om man skulle hinna till spetsen före natten. Mellin Nov. 1: 42 (1838, 1865). Den styrka .. som .. (makrillen) äger i stjerten att påskynda farten. Ekström AfhFiska 62 (1845). Jonas påskyndade bokens tryckning så mycket som möjligt. Siwertz JoDr. 107 (1928). särsk.
α) (†) med avs. på minne: öka l. påskynda belastningen av; äv. med avs. på råd: påskynda värkställandet av. Godhe Rådhz påskyndan och fulfölielse, är Rådzslagz lijf och anda. L. Paulinus Gothus MonPac. 695 (1628). Minnet måste ifrån början .. ey mer påskyndas, än i samma mon som sakerne begripas. Skolordn. 1778, s. XIX (1771).
β) med sakligt (l. ss. sakligt tänkt) subj. (jfr γ slutet): åstadkomma (l. bidraga till) ökad fart l. hastighet hos (ngt) l. raskare utförande av (ngt); få (ngt) att gå l. utföras fort(are); äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. Berch Hush. 1 (1747). Förföljelserna från statens sida endast påskynda kristendomens utbredande. Rydberg Magi 27 (1865). Retning af hjärtats påskyndande nerv. 2NF 34: Suppl. 49 (1922). Katalysatorerna påskynda många (kemiska) reaktioner. Smith OrgKemi 52 (1938). särsk.
α') (numera bl. tillf.) abs., om väderlek: värka befrämjande på växtligheten. Hülphers Norrl. V. 1: 147 (1789).
β') (†) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., i utvidgad anv., om tid: som kräver skyndsamhet, som är så kort att det brådskar. Om ej tiden vore påskyndande, så skulle ett exemplar (av bokauktionskatalogen) väl härifrån kunna anskaffas. MoB 10: 103 (1822).
γ) övergående i bet.: (söka) få l. komma (ngt) att äga rum l. utföras tidigare; (söka) genomföra (ngt) tidigare. Sedan han fått meddelande om faderns sjukdom, sökte han påskynda sin avresa. Ingen har med sådan otålighet påskyndat Din återkomst, som jag. Posten 1769, s. 913. (Att) utreda, huruvida de öfveråriga elevernas afgång från döfstummeanstalterna lämpligen skulle kunna påskyndas. BetDöfstUnd. 1878, s. 15. jfr (†): All then omsorg, rådh och påskyndan, som Feldtherren anwände om högbe:te Hertigens tijdiga ankomst. Widekindi G2A 54 (c. 1676). särsk. med sakligt (l. ss. sakligt tänkt) subj.: komma (ngt) att inträda l. inträffa l. ske l. utföras tidigare; stundom: främja (ngt); äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. Rydén Pontoppidan 397 (1766). (Förslagets) framgång kan möjligen påskyndas därigenom, att regeringen ställer sig på dess sida. De Geer Minn. 1: 223 (1861, 1892). (Han) hade .. gjort några erfarenheter som påskyndade manbarhetens inträdande. Strindberg NRik. 51 (1882). Påskyndande åtgärder. SFS 1941, s. 1003.
δ) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som givits l. fått (l. ges l. får) större fart; som går l. utföres fort(are); stundom: ökad l. forcerad; äv. motsv. γ: som genomförts (l. genomföres) tidigare (än vad som ursprungligen avsetts l. eljest skulle ha varit fallet o. d.). Den hast, som wid .. (sändebudets) påskyndade resa (till Sverige) föreföll. HC11H 1: 12 (1670). Med vanlig eller med påskyndad marche. KrigsmSH 1797, s. 175 (1774). Genom ett påskyndadt, vårdslöst uttal har kalla sik sammansmält till kallask. SvTidskr. 1874, s. 110. Påskyndad .. puls och andning. 2NF 18: 118 (1912).
3) (†) i utvidgad anv. av 2, ss. vbalsbst. -an l. -else, om drift l. ingivelse (som förmår ngn till ngt). RelCur. 254 (1682). Man ser .. ofta stadsbud stå i (gat-)hörnen äfven på helgdagarna, men där sker det af egen påskyndelse. Dagen 1897, nr 144, s. 2.
4) [jfr 2] (†) intr.; eg.: skynda sig; anträffat bl. dels om växtlighet: utvecklas hastigt l. hastigare, dels ss. vbalsbst. -ande, om (ngts) hastiga annalkande; jfr på III 2 e, o, 4. Höstens påskyndande .. (o.) väglagets försämring. Kellgren (SVS) 6: 323 (1792). Sen egentliga vårvarman börjat, så påskyndar vextligheten allt mer och mer ju längre man kommer emot Norden. Fries BotUtfl. 1: 225 (1843).
Avledn. [till -skynda o. skynda på]: påskyndare, om person m.||(ig.), om sak r. l. m. till -skynda 2; om ngn l. ngt som påskyndar ngn l. ngt.
a) (tillf.) till -skynda 2 a; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt (t. ex. tillsägelse l. påstötning) som får ngn att skynda sig (jfr -skynda 2 a slutet), påkörare (se d. o. 2 b γ). Almqvist Comfort Routl. 313 (1913; om påstötning).
b) (numera bl. mera tillf.) till -skynda 2 b; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt som påskyndar ngt (jfr -skynda 2 b β); särsk. (fotogr.) om ämne som vid framkallning påskyndar bildens framträdande. FotogrT 1893, s. 47. Form 1939, Omsl. s. 76. särsk. till -skynda 2 b γ; äv. (föga br.) om person som söker få ngt att utan dröjsmål ske l. äga rum l. bli av l. som värkar för att få ngt till stånd; jfr tillskyndare. KKD 4: XXVI (1908).
(I 24 b, II 2 a slutet) -SKÅDA; -are (se avledn.). (†) se på l. betrakta l. åse l. iakttaga (ngn l. ngt); ss. vbalsbst. -ande: betraktande l. iakttagelse l. åskådande l. påseende; äv. i uttr. förskaffa ngt ngns påskådande, åstadkomma att ngn ser på ngt l. tar ngt i ögonsikte. Schroderus Liv. 206 (1626). Spåmän .. och Signerskor spodde och förkunnade om tilkommande ting .. vthaff .. inelffwers påskodande (m. m.). Schroderus Comenius 644 (1639). Brenner Dikt. 1: Dedik. 3 (1713: förskaffa). Hangeuds Skiär, der Ryssen stundl: fohr af och an, dem iag påskådade till d(e)n 9 (nov.) om qvällen. HFinlÖ 450 (1730). Vid nogare påskådande har man också blifvit varse några dupletter (i myntsamlingen). Schück VittA 5: 355 (i handl. fr. 1748). BtVLand 5: 138 (1764). särsk. oeg. l. bildl.: betrakta (se d. o. 4 a) l. skärskåda (ngt); äv.: beakta l. fästa avseende vid (ngt); äv. i uttr. i första påskådandet, vid första påseendet. BtHforsH 3: 83 (1669). Hos dem, så hörer iag, / Påskådes nyttan eij men endast ährans lag. ÖB 43 (1712). Nordencrantz Arc. 130 (1730: i första påskådandet).
Avledn.: påskådare, m. (†) åskådare, betraktare. Lucidor (SVS) 342 (1673).
(III 2) -SKÄFTA. (numera bl. ngn gg ålderdomligt l. bygdemålsfärgat) sätta skaft på (ngt) l. sätta (ngt) på skaft, skafta. Schultze Ordb. 4176 (c. 1755).
-SKÄFTE, n. [vbalsbst. till -skäfta o. skäfta på; med avs. på bet. jfr sv. dial. skäfta hop, hopfoga, hopsätta] (†) i uttr. ngts påskäfte till ngt, fog varigm ngt är hopsatt med ngt. Strax efter thenne Bjlens påskäfte til visen står å kant upstälter Mullfösen. Broman Glys. 3: 36 (c. 1730).
(I 24 c ζ) -SKÄLLA, v., -ning (Lind). (†) om hund: skälla på (ngn l. ngt); äv. bildl., om person: skälla på (ngn l. ngt), grovt smäda l. okväda o. d. (ngn l. ngt). Linc. Ss 6 b (1640). Lind 1: 125 (1749: påskjällning; äv. bildl.). Möller 1: 10 (1755).
(1 24 b) -SKÖNJA l. -SKÖNA. [jfr d. påskønne, nor. påskjønne (båda i bet. 2)] (†)
1) se på (ngt); anträffat bl. i oeg. l. bildl. anv.
a) betrakta (se d. o. 4 a) l. skärskåda l. granska (ngt). SkandGazette 1862, sp. 229.
b) i uttr. låta påskönja ngt, låta ngt komma till synes, visa ngt, äv.: låta påskina (att man har) ngt; äv. låta påskönja sin gunst emot ngn, visa sig gunstig l. välvillig l. nådig mot ngn. Wij wele .. altid Wår gunst emot den samma (dvs. societetenför tillvärkning av glas m. m.) påskiönja låta. Stiernman Com. 4: 149 (1676). Löwegren Knigge 1: 87 (1799). Därs. 2: 148.
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. nor.] i utvidgad anv. av 1: förstå sig på (ngt) l. inse (ngt) l. (kunna) bedöma (ngt); äv. övergående i bet.: sätta (tillbörligt) värde på (ngt), uppskatta (ngt). The kunna på sköna at gudh bewijsar sich wel emoot them och weta honom ther tack före. OPetri 3: 402 (1530). Der i elliest kunne påskionett (sannol. felaktigt för påskiönett, dvs. påskönjadet) .. då skole i medh gott samwett icke annett kunnett sägie, än att wij iw ider mere nåde och gott ähn någon orätt .. bewist haffwe. SUFinlH 1: 60 (1600). Chesnecopherus Skäl R 2 a (1607). jfr: Utvickla för .. (din välgörare), åtminstone med et påskönjande, kärleksrikt, utvärtes upförande, dit tacksamma hjerta! Löwegren Knigge 2: 137 (1799; t. orig.: unterscheidend).
(III 7) -SKÖTA, -ning (Wettersten). [sv. dial. skät på] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) utöka (ngt) gm påskarvning l. tillfogande l. tillbyggnad o. d. av ngt; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om vad som tillfogats gm skarvning l. tillbyggnad osv. (Jag) kan .. intet vist berätta .., om kyrkan är vorden påskötter någon gång. Broman Glys. 2: 310 (c. 1730). Wettersten Forssa 68 (c. 1750: påskiötning).
-SLAG. [vbalsbst. till på-slå o. slå på]
1) motsv. -slå 1 a, om handlingen att (till ytterligare bekräftelse av ett ingånget avtal) med handen slå på två personers vid handslag förenade händer. 2SvUppslB 12: 986 (1949).
2) (†) motsv. -slå 2; i uttr. ngts påslag, anbringande av ngt på ngn l. ngt gm slag l. hamring, påslagning av ngt. 2:ne hällers af och påslag (på en fånge). VRP 1708, s. 192.
3) byggn. motsv. -slå 3: påslagning av murbruk o. d.; äv. konkret, om murbruk o. d. som påslås ss. rappning l. puts o. d. ArbB 195 (1887). Bildmark Entrepr. 128 (1921; abstr.). HantvB I. 4: 244 (1936; konkret).
4) (†) metall. motsv. -slå 5, konkret, om ngt som tillsättes till malm vid beskickningen för åstadkommande av snabbare smältning, fluss (se fluss, sbst.2 2). Möller (1790). Heinrich (1828).
5) (mindre br.) jäg. till I 13, (15,) III 2 (m), om förhållandet att en fågel (särsk. i syfte att anfalla) slår ned på ngt (t. ex. på en bulvan). Skogvakt. 1891, s. 53.
6) [efter motsv. anv. av t. aufschlag] (i fackspr.) pålägg (på fabriks- l. importpriset på en vara vid försäljning); jfr på I 16 c, III 7. SDS 1953, nr 22, s. 3.
7) (i fackspr.) till I 15, III 2, om påbörjande av horisontal ort l. tunnel från schakt o. d.; äv. konkret, om öppning erhållen på dylikt sätt; jfr genomslag 1 a. 2NF 28: 102 (1918).
-SLAGANDE, se -slå.
-SLAGARE. [till -slå o. slå på samt uttr. slå på ngt]
1) (i fackspr.) motsv. -slå 1 a, om man som slår på ngt l. som bearbetar ngt medelst slag (med slägga o. d.); särsk. (metall.) om sådan medhjälpare åt smed som har till uppgift att slägga, släggare. Bergroth (1887). Levander DalBondek. 2: 13 (1944).
2) (mera tillf.) motsv. -slå 2 slutet: man som slår på flottningsmärken på virke (timmer o. d.). HbSkogstekn. 213 (1922).
-SLAGNING, se -slå.
(I (1, 3,) 13, 15, III 2) -SLIPA, -ning. särsk. (i fackspr.): gm slipning (mot det som skall bilda underlag l. fäste o. d.) tillpassa (ngt) till o. anbringa l. sätta på det på ngt; (på sådant sätt) tillslipa (ngt) för att det skall passa att anbringas på ngt; äv. i uttr. påslipa ngt ngt, gm (sådan) slipning tillpassa ngt till (o. anbringa l. sätta på ngt på) ngt; jfr -smärgla. Berzelius Kemi 3: 255 (1818). Påfyllningsflaskan .. har en klockformig utvidgning, hvilken är påslipad perkolatorn. Ahlberg FarmT 164 (1899). Extraktionsapparat med påslipad kolf. LAHT 1912, s. 282.
-SLÅ, v., -slagande (†, Möller 1: 151 (1745, 1755; i bet. 3)), -slagning (Annerstedt UUH Bih. 3: 236 (i handl. fr. 1738; i bet. 2) osv.), -slående (PH 6: 4777 (1758) osv.), -slåning (†, BoupptSthm 1679, s. 1485 a, Bil. (i bet. 2), Lind 1: 173 (1749; i bet. 2)); -slagare (se d. o.); jfr -slag. [fsv. pasla (i bet. 8 b)]
1) till I 13, 15, III 2, i fråga om handling varigm ngt l. ngn utsättes för slag l. bultande l. i fråga om skeende varigm ngt med ett slag (en l. flera gånger) träffar ngt annat, slå på l. emot (ngt).
a) (†) om person: ge (ngt l. ngn) ett l. flera slag; slå på (ngt); bulta l. basa l. piska på (ngn l. ngt); jfr -slagare 1. VetAH 1746, s. 180. (Sv.) På-slå .. (lat.) Pulsare, tundere .. verberare. Schultze Ordb. 4518 (c. 1755). En Kopparkittel uphängd och påslagen (användes av javaneserna ss. musikinstrument). Thunberg Resa 2: 343 (1789). jfr: På-slå .. (dvs.) Leka, spela (på musikinstrument). Schultze Ordb. 4518 (c. 1755).
b) [jfr motsv. anv. av t. aufschlagend] mus. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., dels om tunga i orgelpipa (l. tungstämma i orgel): som (resp. vars tunga) vid sina svängningar slår emot kanterna i munstyckets öppning, dels om kägelventil i orgel: vars bas vid luftkanalens stängning slår emot o. övertäcker kanalens öppning; motsatt: inslående. Björling Klangf. 51 (1880). Hennerberg (o. Norlind) 1: 30 (1912; om kägelventil). Moberg TonkHVäst. 1: 115 (1935; om tungstämmor).
2) till I 13, 15, III 2: medelst slag l. hamring l. spikning o. d. fästa l. anbringa (ngt) på ngt l. ngn; stundom: slå fast (ngt) på ngt; förr äv.: uppspika (ngt) på ngt; äv. i uttr. påslå ngt på ngt l. påslå ngt ngt. Johan iii (1591) i HB 1: 248. Åtskillige spijksorter, som togz till tornspitzen, när kopparn påslogz. BtÅboH I. 11—12: 88 (1694). (Huset) vardt .. genom en påslagen Tafla eller Zedel vtbudit til Salu. Bliberg Acerra 210 (1737). Påslå skenor på ett hjul. Dalin (1855). Fornv. 1915, s. 125. särsk.: gm slag (medelst ngt värktyg) anbringa l. inslå (märke l. stämpel o. d.) på ngt, slå på. PH 5: 3565 (1753). Genom vanligt märkningssätt, att i .. (träden) göra bleckning och påslå visst märke. NoraskogArk. 5: 523 (1798). Den halt, som de påslagna haltstämplarna ange. 2NF 14: 923 (1910). jfr: Att somlige .. hade gifvit det stora runda myntet ut ibland Allmogen dyrare än .. det var påslaget, var (osv.). Hallenberg Mynt 91 (1798).
3) byggn. till I (13,) 15, III 2: med murslev kasta l. anbringa (murbruk o. d.) på ngt (särsk. ss. rappning l. puts), slå på (murbruk o. d.) på ngt; äv. i uttr. påslå (murbruk o. d.) på ngt l. påslå ngt (murbruk o. d.); ss. vbalsbst. -slagning äv. konkretare, om sätt varpå murbruk osv. slagits på. Möller 1: 138 (1745). Det .. omrörda murbruket påslås murverket i mjukt tillstånd. TT 1875, s. 150. Samma tunna påslagning af bruket återfinnes äfven i flere af de inre hvalfven. SvSlöjdFT 1916, s. 2.
4) spelt. till I 13, III 2, = på-spela 1. Palmstierna Reversy 13 (1749). 2NF 26: 1329 (1917).
5) till I 13, 15, III 2, III 2 b: hälla l. gjuta (ngt) på l. i l. över ngt (äv. i uttr. påslå ngt på l. i l. över ngt); stundom äv. med obj. betecknande det varpå ngt hälles l. gjutes, särsk. i uttr. påslå ngt med ngt; äv. i uttr. påslå ngt ngt, hälla l. slå på ngt på ngt; jfr -gjuta 1, -hälla. Kockeb. D 3 b (1650: medh). Så offta qvarnstenarna hackas, måste kli- och stenmiöl slås först på them, innan någon säd eller mäld påslås. Broocman Hush. 1: 66 (1736). Vatten, som kallt påslås det sönderstötta sotet. LfF 1835, 3: 94. Därefter påslås försiktigt kokande .. vatten. Östergren (1935).
6) (i fackspr., i sht sjöt.) till I 15, III 2: fästa l. anbringa (tåg l. talja o. d.) på l. vid l. kring ngt (särsk. vid förtöjning l. för ansättning l. förflyttning av ngt), slå på; äv. med obj. betecknande det varvid tåget l. taljan osv. fästes: anbringa tåg kring (o. hugga talja i tåget) resp. fästa talja osv. vid, slå på; ss. vbalsbst. -slagning äv. konkretare, om sätt för dylik fastgöring av tåg l. talja osv. När fat- och proviant-persedlarne eller annat skal in- eller uttagas ur Skeppet drager .. (högbåtsmannen) försorg, at alting blifver väl påslagit. SjöreglÖrlFl. 1785, § 369. Ginan påslås .. något öfver midten på masten. Frick o. Trolle 120 (1872). Olika slags påslagningar. NF (1889). VFl. 1930, s. 137.
7) till III 2 q; med avs. på motor l. elektrisk ström o. d.: (gm att slå l. ställa om handtag l. manövreringsanordning o. d.) koppla på l. sätta i gång o. d., slå på. En .. droskbil, som .. fått order att vänta med påslagen motor. Duse Antisem. 211 (1921). TT 1943, Allm. s. 58.
8) i vissa oeg. l. bildl. anv.
a) (†) fastställa (ngt) för (ngn); särsk.: fastställa (ngt) att erläggas av (ngn), ålägga (ngn) att utge (ngt); särsk. med avs. på böter: pålägga l. ådöma (ngn); jfr på I 16 c (β). ConsAcAboP 4: 13 (1671). Därs. 305 (1676). Dee mig påslagna bötter. VDAkt. 1693, nr 101.
b) [jfr motsv. anv. i fsv. samt fsv. a sla, upa sla, sla upa; jfr äv. mlt. anslān] (†) företaga sig l. företaga (ngt), ta sig för med (ngt), gripa sig an med (ngt); äv. refl.: ägna sig åt (ngt); jfr på I 16 l, III 2 g, samt anslå I 10. Han (skall) ingen deel .. pa slo med myndre en han sig berader med monss. G1R 2: 18 (1525). (Evangelisterna) bescriffua hwadh thesse Christi domare .. påslogho medh honom. LPetri ChrPina V 1 a (1572). Thyselius Bidr. 125 (1649; refl.).
c) [jfr b] (†) i uttr. påslå mer, övergående i bet.: slå mer på stort, ståta mer; jfr på III 2 h. Jag will enfaldigt wijs mig som de mina kläda, / Och icke mehr påslå än iag betala kan. Wennæsius Klingd. 4 (c. 1683).
9) (†) till I 21 c, III 6: gm trumslag tillkännage igångsättande av (arbete); anträffat bl. i p. pf.; jfr på-ringa 2 samt arbets-slag 1. Sedan arbetet varit påslaget, har manskapet stått under ÖfverMechanici och ArbetsChefernes disposition. KrigVAT 1837, s. 6.
(I (13,) 15, III 2) -SLÄNGA, v., -ning. (mera tillf., vard.) jfr på-kasta (särsk. b). Östergren (1935).
-SLÄPA, v., -ning.
1) (i fackspr., i sht urmak.) till I (1,) 3, (13,) 15, III 1, 2; ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att ngt (t. ex. ett hjul l. en axel) under sin rörelse ligger an l. berör (l. tidvis kommer i beröring med) o. släpar mot ngt (o. därigm hindras i sin rörelse). Bergqvist o. Hellberg Horrmann 10 (1881).
2) till I 13, (15,) III 2: släpa fram o. lägga på l. placera l. utsprida (ngt) på ngt. Den ouppbrutna ängsjorden göres fruktbar genom påsläpning af ett lager lera. Grotenfelt LandtbrFinl. 54 (1896).
-SLÄPP. [till -släppa 2 o. släppa på] påsläppning; äv. konkret, om anordning för påsläppning av ngt. Östergren 5: 422 (1935).
-SLÄPPA, v., -ning; -are (se d. o.).
1) (numera bl. tillf.) till I 13: släppa ut (boskap o. d.) på äng l. bete o. d.; anträffat bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Olsson Herdam. 3: 230 (i handl. fr. 1814: påsläppning). Den första om våren utsprickande brodden (på ängen) får af den påsläppta boskapen .. afgnagas. Ljungström Redv. 16 (1861).
2) till I 13, 15, III 2, III 2 b, q: (gm att öppna en spärr o. d.) låta (ngt, t. ex. vatten, ånga, gas, luft(ström), elektrisk ström, värme) få tillträde till (o. värka på) ngt, släppa på; koppla på l. till (ngt); äv. i utvidgad anv., med obj. betecknande apparat o. d.: (gm att släppa på ånga o. d.) låta träda i funktion, koppla till l. på; äv. i uttr. påsläppa ngt (t. ex. vatten l. ånga) l. i l. till ngt l. påsläppa ngt ngt; vanl. med personligt, stundom äv. med sakligt subj. Rinman JärnH 374 (1782). Leufvenmark Vin. 1: 56 (1869: ). Apparaten .. verkar sålunda, att den vid början af hvarje kolfslag påsläpper ånga till slidskåpet. TT 1885, s. 156. Lokomotivföraren .. hade .. påsläppt ångbromsen. Adelsköld Dagsv. 3: 181 (1900). (Motorns igångsättning) sker på så sätt, att en elektromotor drager i gång förbränningsmotorn, då ström påsläppes densamma. 2NF 34: Suppl. 385 (1922).
Ssgr (till -släppa 2; i sht i fackspr.): påsläppnings-kran. jfr kran 4. TT 1880, s. 112.
-lucka. jfr lucka, sbst.2 1, 1 a. Busch Fästn. 35 (1880).
-mekanism. Björkman (1889).
-ventil. (numera mindre br.) tekn. pådragsventil. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Ramsten o. Stenfelt (1917).
-SLÄPPARE, om person m., om sak r. l. m. (mera tillf.) vbalsbst. till -släppa 2 o. släppa på; särsk. om anordning för påsläppning av ngt, pådrag (se d. o. 3). Östergren (1935). jfr: Bilmotorns .. gaspåsläppare. Lo-Johansson VagFrankr. 127 (1927).
(I 56 b, III 2 i) -SMAKA, -else (†, Almqvist Ekols. 1: 316 (1847)), -ning (Berzelius Brev 9: 151 (1816)). (numera bl. ngn gg tillf.) smaka på (ngt), smaka (ngt). Vid påsmakandet af vatnet. VetAH 1742, s. 187. SvTyHlex. (1872).
Spoiler title
Spoiler content