publicerad: 1955
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(III 2 b) PÅ-TUNNA, v. (†) tappa l. fylla (vätska) på tunnor. SvTyHlex. (1851, 1872). Påtunna dricka. Dalin (1855). —
(I 16 i, III 2 f) -TUTTA, v.; -are (SvD(B) 1945, nr 242, s. 12). (vard., mera tillf.) tända l. tutta på (ngt), antända (ngt). SöndN 1863, nr 49, s. 1 (bildl.). —
-TVINGA.
1) (numera bl. tillf.) till I 13, 15, III 2: medelst tvång (tryck l. pressning o. d.) anbringa (ngt) på ngt; tränga på (ngt) på ngt. KFÅb. 1913, s. 271 (c. 1730). Den .. fastsvetsade eller påtvingade jernringen (på medaljstämpeln). VetAH 1820, s. 223.
2) till I 15 a ϑ, III 2 k: tvinga på (ngn ngt l. ngn); stundom enbart med obj. betecknande det l. den som tvingas på ngn; stundom äv. med sakligt subj.; jfr på-truga.
a) med avs. på ngt sakligt som tvingas på ngn: medelst tvång förmå (ngn) att ta emot l. köpa l. använda l. acceptera l. erkänna l. underkasta sig l. rätta sig efter (ngt) o. d., tvinga (ngn) att ta emot (ngt) osv.; stundom: medelst tvång bibringa (ngn ngt). KOF II. 2: 124 (c. 1655). Han .. andrager, lijka som wore Barons Titulen .. honom alldeles emot hans willie och wetskap påtwungen. DeductJKrabbe B 1 a (1678). Ingen må påtwinga någon uti Handel ock Wandel .. uti Mynte-Tecken mera än 10. Dal. S:mt. PH 1: 59 (1719). Jag vil ingen påtvinga min mening. Dalin Vitt. II. 6: 91 (1739). De fel, uppfostran påtvingar och, så tillsägandes, gör till menniskans andra natur. Zeipel Set. 1—2: 28 (1847). Vi hafva med våld påtvingat ett ovilligt Kina vår civilisation. Nyström NKina 2: 211 (1914). särsk.
α) (numera bl. tillf.) i uttr. påtvinga ngn (att) göra ngt, tvinga ngn (att åta l. underkasta sig) att göra ngt. HSH 3: 221 (1742). Att påtvinga menniskorna uppmärksamt lyssna till Guds evangelium. Stridsropet 1884, nr 1, s. 3.
β) med personobjektet ersatt av obj. betecknande ngt sakligt; stundom: tvinga (ngt) att anta (en viss form l. egenskap o. d.); jfr γ β', δ. BEMalmström 1: 28 (c. 1860). Att påtvinga kautschuk sådan form, att den lämpligen kan sönderskäras i plattor. TT 1877, s. 41.
γ) refl.
α') (tillf.) med indirekt refl. obj.: tvinga sig att anta l. lägga sig till med (ngt). Mången uppkomling, som påtvingar sig styfva later och dryg uppsyn. Rydberg RomD 25 (1877).
β') med sakligt subj.: tvinga l. tränga sig på (ngn); äv. motsv. β, med personobjektet ersatt av obj. betecknande ngt sakligt. Äfven en annan anmärkning påtvingar sig läsaren af Wallins vitterhetsförsök. Fryxell i 2SAH 21: 20 (1841). Bytesvärdet (synes) utifrån påtvinga sig de enskilda värderingarna: säljare och köpare nödgas .. följa kursen. Schauman o. Christierson Gide 82 (1897).
δ) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som tvingats på ngn l. ngt; som man l. ngn tvingats att ta emot l. underkasta sig l. rätta sig efter o. d. Linc. E 3 b (1640). Detta ögonblick av påtvungen overksamhet. Eckert-Sylwan Bismarck Brev 239 (1918). Hon personifierade .. många påtvingade ideal och förebilder. Beijer BritaGrossh. 285 (1940). särsk. (†) övergående i bet.: krystad, hårdragen, pressad, icke naturlig, icke osökt. Det är nödigt, at med exempel bevisa, at dessa Anmärkningar (mot Roséns tal) ej äro påtvungna; utan af Herr Doctor Rosén sjelf föranlåtna. SvMag. 1766, s. 794. LBÄ 1: 2 (1797).
ε) (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ande, om handlingen att tvinga på ngn ngt; i sht förr äv. i uttr. till ngns påtvingande, för att tvinga ngn att acceptera ngt. Karl (IX) förklarade sin skrift vara framlemnad till presterskapets fromma betänkande, icke påtvingande. Fryxell Ber. 5: 63 (1831). Adelsköld Dagsv. 2: 370 (1900).
b) med avs. på person som tvingas på ngn: medelst tvång förmå (ngn) att ta emot l. acceptera l. anlita (ngn) l. att ta (ngn) i tjänst o. d., tvinga (ngn) att ta emot (ngn) osv.; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som tvingats på ngn, som man l. ngn tvingats att ta emot osv. Scherping Cober 1: 215 (1734). Ingen Secreterare (må), emot hela Bonde-Ståndets vilja, dem påtvingas. PH 5: 3102 (1751). För att undvika sin påtvungne tjenare vistades riddaren mer än vanligt i skog och mark. Rydberg Sing. 64 (1857, 1865). Snoilsky i 3SAH 17: 139 (1902). särsk. (numera bl. tillf.) refl.: tvinga sig på (ngn). Celsius G1 1: 49 (1746). —
(I 26 d) -TVIVLA. (†) tvivla på l. betvivla (ngt); anträffat bl. dels i p. pr., dels i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. VDAkt. 1652, nr 102 (: påtuifflandes). Den påtviflade förbättringen (tog) öfver 22. veckors tid (för patienten). Acrel Chir. 310 (1759). —
(I 13, 15, III 2) -TVÄTTNING. (numera bl. tillf.) om tvättning av sår l. ömmande l. påfrestad kroppsdel o. d. med vätska som baddas på. (Koksaltlösning) användes om sommaren till påtvättning på dragdjur i selstaden för att hindra selbrott. Juhlin-Dannfelt 211 (1886). —
(I 24 c ε, III 5) -TYGA. (†) gm vittnesmål intyga (ngt, särsk. ngt ofördelaktigt) om (ngn); med bevis övertyga (ngn) om (ngt), överbevisa (ngn) om (ngt); äv. allmännare: lägga (ngn ngt) till last; ss. vbalsbst. -ande, om vittnesmål l. intygande l. påstående varigm ngt (särsk. ngt ofördelaktigt) göres gällande om ngn. (Om någon använder oriktig vikt) och thet kan honom giörligen påtygat warda, böte 400. Mark. Stiernman Com. 1: 877 (1623). (Flickan) måste .. för .. (pigornas) stadiga påtygande tillstå att hon fördes (av trollpackor). Björlin Ford. 1: 115 (cit. fr. 1676). När lapphustrun Gunnil honom det påtygade, måste han wederkiennas sig warit med. SvFmT 10: 315 (1699). Den ene hade (vid ordväxlingen) det, en annan något annat att förebrå och påtyga den andra. KyrkohÅ 1905, s. 247 (1780). jfr (utan personobj.): At vi om detta och annat mera (i fråga om religiösa spörsmål) vidlöftigare med honom disquirerat hafvom och påtyga kunnom, underskrifvom vi våra namn med egna händer. SvMag. 1766, s. 90 (1622); jfr på I 29. —
(I 13, III 2) -TYNGANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som gm sin tyngd utövar tryck på ngt. Hiärne 2Anl. 365 (1706).
Spoiler title
Spoiler content