PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
1) passa upp (ngn) l. göra (ngn) sin uppvaktning; ss. vbalsbst. -ning, uppvaktning (äv. konkret, om uppvaktande personer). RP 9: 414 (1642: påvachtning; abstr.). (De anklagade hovjunkarna) skole entholla sigh salen och att påvachta H. H. M:tt, till dess de hafva clarerat saken. Därs. 464. Därs. 475 (: påvachtning; konkret).
2) ge akt på l. iakttaga (ngt l. ngn); med uppmärksamhet ta del av (ngt); äv. övergående i bet.: sköta l. ägna sig åt (ngt). Collegierne, som här dagligen moste wara tillstädes och på wachte Chronones tienst. RARP 4: 267 (1649). Därs. V. 1: 316 (1654). Runius (SVS) 1: 141 (1699). —
(I 24 b) -VAKTARE. [jfr -vakta] (†) man med uppgift att vakta ngn l. att vaka l. ha uppsikt l. tillsyn över ngn l. ngt l. att noggrant ge akt på ngt; stundom: tillsyningsman. Messenius Sign. 9 (1612). JPGothus PEriksson A 3 a (1639). (Kronan) Behöfver .. icke .. att löhna så monge påvachtare och inspectorer. RP 9: 25 (1642). (Man) skal .. tilordna them (dvs. barnen) Påwachtare (Ammor och Barnewårderskor) som taga på them wahra. Schroderus Modersch. E 1 a (1642). —
(I 1, III 1) -VARANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som befinner sig på ngt; särsk.: som befinner sig ombord, ombordvarande. At alt .. (Stiernhielms) lilla goda tillijka med skepp ok alt påwarande godz förgickz. Columbus MålRoo 19 (c. 1678).
