SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
R ær4, n.; best. r-et; pl. =; pl. best. r-en. Anm. Sg. o. pl. best. skrivas äv. r´et, r´en, stundom äv. r:et, r:en.
Ordformer
(r c. 1535 osv. err 1688—1842 (: erret, sg. best.). ärr 1753)
Etymologi
[av lat. r; jfr gr. ῥῶ, hebr. rēsch]
1) namn på den adertonde (i ä. tid, då bokstäverna i o. j icke höllos isär, den sjuttonde) bokstaven i vårt alfabet; äv. om tecken för r-ljud i annat alfabet; stundom, hos ä. författare vanligen, icke strängt skilt från 2. Bokstaven r. Stort, litet, kursivt r. JBureus (1640) hos Lindroth Bureus 113 (i faksimile). Ihre (1769; om r-runa). Man tillskrifver .. Appius (Claudius Cæcus) uppfinningen af bokstafven R. Lysander RomLittH 162 (1858). Den morrande bokstafven R, som af de Gamle kallades littera canina. Därs. 165; jfr 2. I .. (brevet) öfverensstämma både ”r”-en och ”t”-na .. med samma bokstäfver i hotelsebrefvet. LD 1909, nr 226, s. 3. Ostronen är goda under alla månader som har bokstaven ”R” i sitt namn. Idun 1951, nr 13, s. 42. särsk. i utvidgad anv., om den del av en ordbok l. av ordförrådet i ett språk l. av en adresskalender o. d. som innehåller de med r börjande orden l. namnen; särsk. använt ss. rubrik över denna del av en ordbok osv. R hör till de större bokstäverna i en svensk ordbok. R är just påbörjat. Helsingius (1587). AdrKalSthm 1952, s. 317.
2) om ljudet r; äv. om mer l. mindre närstående ljud, i sht sådana som betecknas med bokstaven r. Dentalt, frikativt, kort, långt, labialt, laryngalt, muljerat, rullande, sonantiskt, supradentalt, tonande, tonlöst, tremulerat, uvulart, velart r (språkv.). OPetri 4: 555 (c. 1535). (Drinkare) högdtliuda som ERR uti Gape. Warnmark Epigr. L 3 b (1688). Det är horribelt! utropade hon gång efter gång, och erret i horribelt blef för hvarje omsägning mera .. skärande. Kullberg Domaren 165 (1842). Det dentala r, uttalas med tungspetsen, som får dallra mot framtändernas rot eller tandkött. VetAH 1855—56, s. 56. Det skorrande Skånska r. Rydqvist SSL 4: 327 (1870). Ett slags skånskt fantasiidiom med diftonger och rullande rrr. Koch Arb. 227 (1912). L:en och r:en (i svensk-amerikanens tal) var tjocka och grötiga. Gustaf-Janson Famn. 163 (1937). jfr (enst.) ss. beteckning för en hunds morrande: Med rrr och glafs. Thorild (SVS) 1: 106 (1783; i bild). jfr STRUP-, TUNGROTS-, TUNGRYGGS-, TUNGSPETS-R.
3) i symbolisk anv.; särsk. för att beteckna ngt ss. det adertonde (resp. sjuttonde) i ordningen. Paragraf 4, moment r. Psalt. 1536, s. R 1 a (ss. arksignatur för det sjuttonde arket). Bidrag till Sveriges officiela statistik. R) Valstatistik. (1891; boktitel). SAOB P 1115 (1953; momentbeteckning).
Ssgr (Anm. Ssgrna skrivas vanl. med bindestreck mellan r o. efterleden): (3) R-ARK(ET). (i fackspr.) jfr p-ark(et). —
(2) -AVLEDNING~020. språkv. avledning med ett r-ljud ss. karakteristisk beståndsdel i ändelsen. Landsm. XX. 1: 422 (1906). —
(3) -BIL. registrerad i Skaraborgs län o. försedd med R i nummerskylten. —
(2) -BORTFALL~02, äv. ~20. språkv. jfr bortfall 2 slutet. Landsm. B 1: 91 (1905). —
(1, 2) -FORM. språkv. språkform med (ändelsen) r. Landsm. XI. 8: 34 (1896). —
(1) -FORMIG. —
(2) -INSKOTT~02, äv. ~20. språkv. jfr inskott 1 b. Landsm. B 1: 92 (1905). —
(jfr 2) -LJUD. språkv. VetAH 1855—56, s. 56. —
-LÖS. särsk. språkv. till (1 o.) 2; om ordform o. d.: som saknar r (i ändelsen). Den r-lösa pluralformen hästa förekommer i vissa dialekter. Landsm. XI. 8: 34 (1896). —
(1, 2) -RUNA. språkv. —
(2) -SUFFIX. språkv. suffix bestående av ett r l. innehållande ett r ss. karakteristisk beståndsdel. Landsm. XX. 1: 66 (1903). —
(1, 2) -TECKEN. tecken för r-ljud; särsk. om bokstaven r (se r 1). —
(1) -TYP. om bokstavs- l. runtyp. —
(2) -UTVIDGNING~020. språkv. språklig nybildning (uppkommen) gm tillägg av ett r till ett ord l. en stam l. rot o. d.; jfr -avledning. Landsm. XX. 1: 356 (1904).
Spoiler title
Spoiler content