RABULISM rab1ulis4m l. -ɯl-, r. l. m.; best. -en. Anm. Ordet är tidigast anträffat hos Nehrman InlJurCiv. 5(1729) i den lat. ack.-formen rabulismum, om högljudd advokatyr l. dyl.
1) (†) om uppträden förorsakade av radikala l. uppviglade folkhopar, (gatu)upplopp. I går söndagsmorgon var redan tidigt en större mängd folk ute, för att betrakta verkningarna af nattens rabulism. AB 1848, nr 66, s. 2.jfr: Gaturabulismen. Hellberg Samtida 1: 102(1870).
2) ofta (förr vanl.) nedsättande, om politisk, moralisk l. intellektuell radikalism (som menas vara tygellös o. samhällsfarlig); omstörtande idéer l. värksamhet. Tegnér (WB) 8: 637(1839). Rabulismen vinner ständigt nya segrar och upplösningen fortgår med stora steg. MinnSvNH XII. 2: cxxxiii (1840). Rabulismens spetälska. HTSkån. 2: 236(1840). Väckelsereligiös rabulism. Rönblom Tryckfr. 65(1940). jfr (†): (Han) utgaf, med mycken rabulism i röst och åtbörder, följande thes. ÖgCorr. 1838,nr 9, s. 1. —
