RACKARS rak3ar2s l. RACKARNS -ar2ns, förr äv. RACKARE, adj. oböjl. o. adv.
Ordformer
(-are 1882—1887. -arns 1897 osv. -ars 1910 osv.)
Etymologi
[sv. dial. rackar(n)s; formen rackare är identisk med förleden i pejorativa ssgr med RACKARE, sbst. (med avs. på dylika bildningar jfr DY-BLÖT,KOL-MÖRKm. fl.); formen rackarns är gen. av sg. best. av RACKARE, sbst.; med avs. på den obest. formen rackars jfr DJÄVUL 1 b,6 d slutet, 12 b]
(vard.) ss. attribut l. adverbial, uttryckande mer l. mindre markerat misshag; ofta med karaktär av milt kraftord: sabla, tusans. Det rackare trollet. Melin Huml. 78(1882). Om det inte varit så rackarns ondt om en verkstadsplats nu för tiden. Sandberg GHusH 24(1897). Den rackars stenen. Behm Fjällb. 43(1910). En rackarns otur. Sparre Skärg. 12(1917). Rackarns ungar att försova sig. Bergman Farmor 167(1921).
