SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RACKEL rak4el, sbst.1, n.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Värml.) rackel, trassel, krångel, slarv; till RACKLA, v.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) bråk. Där (i Kattebohult) är det rackel och snatter och snack / och skojarelif, må ni tro. Fröding Guit. 52 (1891).
2) ngt besvärligt l. krångligt. Westerlund NybyggLappl. 63 (1937).
Spoiler title
Spoiler content