publicerad: 1956
RACKARE rak3are2, m.; best. -en, äv. -n; pl. = ((†) rackara VRP 1691, s. 670); pl. best. -arna ((†) rackrarna HT 1918, s. 184 (1809), Geijerstam MPojk. 107 (1896)).
Ordformer
(rack- (-kk-) 1592 osv. rak- c. 1730. rackar, pl. 1694 (i vers). -ara, pl. 1691. -are 1603 osv. -arre 1629. -ere 1592)
Etymologi
[sv. dial. rackare, bödelsdräng, hudavdragare, hin onde, motsv. (ä.) d. rakker, renhållningshjon, bödelsdräng, provinsiellt äv.: tattare m. m., vulg. l. dial. äv. ss. svordom; av mlt. racker, renhållningskarl, hudavdragare, dödgrävare m. m. (jfr lt. racker, ofta äv. ss. okvädinsord); samhörigt med lt. racken, rengöra från smuts (se RACKA, v.2). — Jfr RACKARS, RACKSINGEN]
jfr NATT-MAN.
1) (†) person som har till yrke l. sysselsättning att bortskaffa orenlighet o. d. (från gator l. avträden o. d.); äv. om skorstensfejare. Schroderus Lex. 16 (1637). Afsijdes gaathws, them Rackaren fäyar. Dens. Comenius 624 (1639; t. texten: der schundfeger). En Rackare, som gör hemlig hws reen. Linc. (1640; under cloacarius). (Sv.) Rackare, .. (t.) ein Gassen- und Schund-König zur Nachtzeit, .. ein Schornsteinfeger. Lind (1749). jfr: Hoo som skarn wäl behagar, han må wäl en Rackare blifwa. Marcolphus A 5 b (1630).
2) (om ä. förh.) person som hade till yrke l. sysselsättning att slakta o. flå l. kastrera hästar (l. avliva hundar o. d.) o. att undanskaffa as (jfr 1); hudavdragare; äv.: hantlangare åt bödel, bödelsdräng; stundom äv. om bödel; förr med mycket starkt nedsättande innebörd; jfr FLÅ-BUSE 1. (Nu vill husbonden) giffua migh (dvs. en häst) Rackaren j händer, at han skal .. slå migh ihiäl, och taga hudhen vthaff migh. Balck Es. 90 (1603). Mästermannen och rackaren skilde hufvudet och handen ifrån kroppen (på delinkventen). MoB 2: 71 (1792). I går middags fördes Bjelkens lik till Afrättsplatsen af Rackarn. Kellgren (SVS) 6: 318 (1792). Det var då, jag gaf mig till rackare — jaja, hästaflåare kan jag la hällre säga, för andras hundar ha då fått vara i fred för mig. Bondeson NAllmogBer. 63 (1888). ÅbSvUndH LIX. 3: 153 (1940). — särsk. i ordstäv. ”Nu rida vi lika” — sa' rackarn till presten. Holmström Sa' han 62 (1876). Det hampar sig väl, sa tjuven, gifte sig med rackarns dotter. Ström SvOrdst. 207 (1929).
3) [jfr motsv. anv. i sv. o. dan. dial.; tattare ha ofta åtagit sig arbetet att flå hästar o. d.] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om tattare. Rackare .. hvarken tålas eller trifvas inom Sjösås Socken. NVexjöBl. 1847, nr 45, s. 4.
4) (vard.) allmännare, om person som man vill beteckna ss. osympatisk l. karaktärslös o. d.; icke sällan (i äldre tid som regel) med starkt nedsättande innebörd: fähund, gemen usling, skurk o. d. (jfr FLÅ-BUSE 2 c); numera ofta innebärande ett något mildare omdöme: skojare, persedel (ofta svårt att skilja från 6). 3SthmTb. 1: 12 (1592). Her peder .. hafuer skellt Matz Oluffsonn .. för En rackarre. ÅngermDomb. 1629, fol. 20. Den satans rackarn. Kellgren (SVS) 6: 140 (1785). Dock blef han aldrig någon grof liderlig hund och vällustig rackare. VDAkt. 1795, nr 468. Säkert hade någon rackare till karnalje kastat .. (flickan) i strömmen. Blanche Band. 296 (1848). Det var ena rackare att ljuga. Strindberg Skärk. 90 (1888). Murflar är .. Rackare och pack. Nordström Landsortsb. 42 (1911). Den rackarn hade en gång relegerats från Hjertstedtska samskolan för hennes skull. Siwertz Fribilj. 55 (1943). — jfr BOND-, HALV-, RYSS-RACKARE. — särsk.
a) i utvidgad anv., om djur l. sak. Bien, .. små argsinta .. rackare. Öman Ungd. 125 (1889); jfr 6. ”Kanariefåglarna” (i radion) .. är ena rackare. SvD(A) 1924, nr 115, s. 7; jfr 6. TurÅ 1946, s. 362 (om vass sten).
b) med allmänt nedsättande innebörd, ss. förled i ssgr.
5) (vard.) i uttr. leva rackare.
a) uppträda tyranniserande, föra skräckregemente l. dyl.; särsk. i uttr. leva rackare med ngn, tyrannisera ngn, behandla ngn illa l. hänsynslöst o. d. Att ju värre en äkta man left rackare med sin hustru, medan hon lefde, desto värre illfänas han när hon dör. Hedenstierna Komm. 175 (1891). Hedin Transhim. 2: 485 (1909). Högberg Utböl. 2: 65 (1912).
b) rumla, svira; leva liderligt l. som ett svin; äv.: ställa till bråk l. oväsen, ”busa”. I Jarkent hade de .. left rackare och kunde nu icke betala sin skuld. Hedin Transhim. 1: 219 (1909). Bergman VälBek. 11 (1918). SkogsarbMinn. 252 (1950; om bråk). jfr: Jag levde tidtals som en ren rackare. Hemmer ManSamv. 46 (1931).
6) (vard.) om person l. djur l. sak, med mera neutral (icke direkt nedsättande) l. rent uppskattande innebörd; särsk. om ngn l. ngt som imponerar l. som ses med road välvilja (trots att man åsamkas möda l. besvär l. dyl.); särsk.: krabat, filur, baddare; äv. i smeksamt tilltal; jfr 4. Almqvist Smar. 20 (1845). Du din lilla söta rackare! Hagberg Shaksp. 3: 302 (1848). Vill du inte ta eld, din lille rackare. Janson Gast. 125 (1902; om tobakspipa). Det var en rackare att vara stor, tänkte han (om ormen). LfF 1914, s. 282. Sicken liten rackare att ställa kuggfrågor. Blomberg LandLåg. 266 (1930).
7) (starkt vard.) i sg. best., i l. ss. kraftuttryck, mer l. mindre liktydigt med: jäkeln, böveln, ”katten”, tusan. Nordforss (1805). Bort för rackarn i våld med allt silfver. Almqvist Grimst. 17 (1839). Å rackarn. Dens. Amor. 340 (1839). (Det) smakte bara rackarn. Sparre Gammalvals. 16 (1919). (Jag) gav mig rackarn på, att (osv.). Dens. MasJ 117 (1922). Visst rackarn är det kallt. UNT(A) 1937, nr 57, s. 9.
Ssgr: (2) RACKAR-, äv. (numera i sht arkaiserande l. bygdemålsfärgat) RACKARE-ARBETE~020. [jfr d. rakkerarbejde] (om ä. förh.) om en hästslaktares l. hudavdragares arbete; förr äv. allmännare, om tarvligt l. smutsigt l. förnedrande arbete (jfr rackare 4 b). Lindfors (1824). FoF 1932, s. 52 (från Hall.). —
(2) -BOSTÄLLE~020. (om ä. förh.) om gård där hästslaktare l. hudavdragare bodde. SvT 1852, nr 34, s. 3. —
(4) -BYKE. (vard., mera tillf.) pack. Sådant sakramenskadt rackarbyke! Crusenstolpe Mor. 4: 173 (1841). —
(2) -DRÄNG. [sv. dial. rackar(e)dräng, motsv. d. rakkerdreng] (om ä. förh.) om hantlangare l. dräng åt bödel (l. rackare). HdlCollMed. 19/12 1694. Jag vill icke tagas för en rackardräng .., som ska' hänga folk. Björlin Elsa 167 (1879). 2NF 34: Suppl. 940 (1923). —
-FÖLJE.
1) (†) till 3, om tattare l. dyl. Det kringstrykande Folk som .. brännmärkas med det namnet Rackare följe. VexiöBl. 1818, nr 39, Bil. s. 1.
2) (vard.) till 4: pack; äv. bildl. Callerholm Stowe 236 (1852). Jag skall låta hugga er i stycken, ert rackarfölje. Topelius Fält. 1: 187 (1853). Bondeson Anna 3 (1883; om gäss som gått in på en åker). —
(2) -GLAS. (om ä. förh.) För rackaren funnos (på krogen) särskilda glas med träfot, så kallade rackarglas. Levander Brottsl. 218 (1933). —
(4, 6) -GUBBE. (vard.) gubbe som betraktas ss. en kanalje l. filur; ”tjyvgubbe”. Andersson Plautus 73 (1901). Sån en gammal rackargubbe! sade hushållerskan (om husbonden). Engström Glasög. 137 (1911). —
-GÖRA, n. [sv. dial. rackaregöra]
1) (om ä. förh.) till 2: en rackares arbete; arbete som passar l. endast utföres av rackare. Aflifvandet af hundar .. samt annat .. rackargöra. Quennerstedt IndSold. 6 (1887). Fatab. 1929, s. 218.
2) (vard.) till 4 b, allmännare, om otrevligt l. hårt arbete, hundgöra. Det är ett rackargöra att ta ihop med sådant styft arbete. Quennerstedt Torneå 1: 91 (1901). GHT 1905, nr 203 B, s. 3. —
(2) -KNEKT. [jfr d. rakkerknægt] (om ä. förh.; numera bl. tillf.) = -dräng. (Kastrering utfördes) endast af bödlar och Rakareknecktar. Broman Glys. 3: 164 (c. 1730). Beskow (1837) i 3SAH XLVII. 2: 114 (bildl.). —
(4) -KNEP. (vard.) nedsättande: skojarknep, bovknep. Jag .. skall .. lära er huru en ärlig karl svarar på sådana rackarknep! Topelius Fält. 5: 175 (1867). Cederschiöld Folksägn. 29 (1932). —
(4) -KONA, f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. okvädinsord till kvinna. Bondeson Markn. 18 (1881). Tvi för en sådan rackarekona. Dens. Glimm. 25 (1892). —
(2, 3, 4) -KÄRING. [jfr d. rakkerkælling] dels (förr) om (fattig, gammal) kvinna tillhörande en föraktad samhällsklass l. dyl., dels (vard.): otrevlig l. illmarig käring. (Jag är) en rackarkärring! ett fattigt föraktadt troll. Almqvist TreFr. 3: 25 (1843). Det var en riktig rackarekäring till att dras med. Bondeson Glimm. 67 (1892). Lindström Leksaksb. 51 (1931). —
(2) -KÄRRA. [jfr d. rakkerkarre]
1) (om ä. förh.) en rackares (i yrket använda) kärra; särsk. om kärra vari livdömda fördes till avrättsplatsen. Lind 1: 1341 (1749). (Den dödsdömde Anckarström) satte sig baklänges på rackarekärran. MoB 2: 69 (1792). Hammar (1936).
2) (om ä. förh. i Finl.) bildl.: kärra utan fjädring; ”rapphöna”. FoU 15: 67 (1902). Fennia LI. 1: 7 (1928). jfr RPipping i FinT 1941, 2: 126. —
(4 b, 5) -LIV. [jfr d. rakkerliv] (vard.) vilt liv, busliv; oväsen. WoJ (1891). Att det föres ett rackarliv vid bilstationerna .. om nätterna. Man låter motorer rusa (osv.). SvD(A) 1930, nr 34, s. 11. jfr: Vi väcktes av ett förskräckligt rackareliv mellan (våra hundar o. schakalerna). Hedin Pol 1: 113 (1911). —
(4) -PACK. [jfr sv. dial. rackarpack, d. rakkerpak] (vard.) pack, slödder, avskum; äv. om tattare (jfr rackare, sbst. 3). Weste 2: 1974 (1807). Rackarpack — jag skall stöta ned eder! Almqvist Amor. 262 (1839; om rövare). Gör lam af ulf .. / och folk af Boneckernas rackarepack. Fröding Guit. 54 (1891). Fabian 103:an 148 (1921). —
(4, 6) -POJKE. (vard.) jfr -unge. Engström 5Bok 39 (1910). Jag .. hade kamrater, .. rackarpojkar som lärde mig djävulstyg. Dens. Kryss 126 (1912). —
(4, 6) -SPEL. (vard.) särsk. i uttr. tjuv- (l. tjyv-) och rackarspel, om spel där bluff o. dylika knep (ofta) förekomma; äv.: hasardartat spel. I tjuv- och rackarspel kuperar man själv. —
(2, 4) -STICK. [metoden ger mindre hållbart arbete; jfr tjuv-stick] (i sht om ä. förh.) skom. vid sulning: stick som tas omväxlande i ovanlädret (l. holtranden) o. i sulan. Skoarb. 1925, nr 1, s. 8. Fornv. 1937, s. 49. —
(2) -STOL. (om ä. förh.) En särskild kyrkbänk för rackaren och hans familj, den så kallade rackarstolen. Levander Brottsl. 219 (1933). —
-STRECK. (vard.)
1) till 4: bovstreck, skurkstreck. Ridderstad Samv. 1: 219 (1851). När vi måste bära alla följder av dina rackarstreck på våra nakna ryggar. Högberg Storf. 182 (1915).
(2) -STYCKE. (rackare-) (†) handling som passar en rackare. Att han hade skolat giordt dett .. rackarestycke, och släpat Aaset (av den döda hästen) .. neder til siön, nekar han. VDAkt. 1650, nr 2. —
1) till 4; om mer l. mindre lagstridiga l. bovaktiga l. rävaktiga l. mot allmän anständighet stridande handlingar l. tilltag o. d. (av vuxna); bovstreck, ”djävulskap”; äv.: bovaktighet, rävaktighet. Schulthess (1885). Den tjufgubbens rackaretyg. Andersson Plautus 64 (1901). Hans pojkar, som .. bara ställa till rackartyg när de få starkt. Engström 5Bok 113 (1910); jfr 3. Inbillar man den goda (människan) att hon är elak, .. blir (hon) snart i stånd att fundera ut ett eller annat rackartyg. Bergman JoH 5 (1926). Att satrapen var full av list och rackartyg. Grimberg VärldH 3: 112 (1928).
2) till 4 b; om ngt som åstadkommer besvär l. förtretligheter l. som ses med misshag l. (i sht förr) avsky; otyg, ”sattyg”; särsk. om otjänlig föda l. dryck o. d. Presterna .. brukade predika att bibeln gaf stöd åt sådant der rackartyg (dvs. slaveri). Callerholm Stowe 111 (1852). Hon hade smusslat något rackartyg i vinet. Janson Gast. 94 (1902). VFl. 1906, s. 42 (om minor). Det är .. en massa bekymmer och rackartyg (förenat med faderskapet). DN(A) 1932, nr 310, s. 14. jfr: Jag kallade henne jungfru: det fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell. Rackartyg! Almqvist Går an 24 (1839). särsk. i sådana uttr. som det är ngt rackartyg med ngt, det är något fel på l. ”sattyg” med ngt o. d. Motorn går ojämnt; det är något rackartyg med förgasarn.
3) till 6; i svagare bet., om okynniga tilltag (särsk. av minderåriga l. av djur o. d.); ofog, fuffens; äv. bildl. Göra, hitta på, ställa till rackartyg. Jag såg på honom, att han hade (ngt) rackartyg i kikarn. Tryckfelsnisse .. ställde till rackartyg. VL 1907, nr 9, s. 4. Här har ekorren varit framme och gjort rackartyg. FoFl. 1910, s. 184. Vi lekte tillsammans och gjorde rackartyg i trakten. Engström 12Bok 36 (1919). Asplund LivSmultr. 91 (1945).
4) till 6; i uttr. (göra ngt) av l. på (rent) rackartyg, betecknande att ngn försätter ngn i en brydsam situation l. åsamkar ngn förtretligheter l. narrar ngn o. d. för att roa sig på hans bekostnad; (göra ngt) av l. på (rent) okynne. Auerbach (1913). Dagen därpå, då skolmästaren .. på rackartyg blev anmodad av truppen att (osv.). Sparre FimpSt. 34 (1915). Alla de lögner han av rackartyg proppade i dem om staden och dess historia. Rosen InshAllah 310 (1935). —
(4, 6) -UNGE. [jfr d. rakkerunge] (ngt vard.) barn som gör rackartyg; satunge; okynnigt barn; numera i sht: odygdspåse. Att Svenborg åtminstone skulle .. lofvat sin rackareunge till pojke ett bra kok stryk. Bondeson Glimm. 104 (1892). Lundell (1893). Alltid hittade hon på något puts mot mig, den rackarungen. Hemmer Lermontov VTHjälte 60 (1926). —
Avledn. (till 4; vard.): RACKARAKTIG, adj. (-ar- 1935 osv. -are- 1897—1906) (vard.) bovaktig; fäaktig; nedrig. Cavallin Kipling Wi 37 (1897). —
RACKERI, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content