SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RACKEL rak4el, sbst.4, n.; best. racklet.
Etymologi
[av ljudhärmande urspr. (jfr RACKLA, v.1 1)]
(tillf.) om knarrande l. skramlande ljud från fordon o. d. Bygatorna fylls då plötsligt av tripp och tramp av fötter, klövar och hovar, av rickel och rackel från redskap, kärror och vagnar. GbgAP 1952, nr 170, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content