publicerad: 1956
Etymologi
[sv. dial. raffla; möjl. av lt. raffeln, riva (till sig), refl.: slåss (sannol. etymologiskt identiskt med holl. rafelen, raffelen, skrapa ihop, rispa upp tyg, prata, rabbla, i ä. holl. äv.: trasslas till, samt med RAVLA, v.2 o. v.3) l. av t. raffeln, riva, skava, rispa, rycka m. m. (mht. raffeln, ravelen, slamra, skallra, gräla), sannol. väsentligen etymologiskt identiskt med holl. rafelen (se ovan), men i senare tid ofta anslutet till t. raffen (se RAFFA); åtminstone delvis möjl. dock inhemsk sidoform (av onomatopoetisk l. hypokoristisk karaktär) till RAVLA, v.2 o. v.3]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) riva l. skrapa (med ett värktyg); ngn gg äv.: riva åt sig (ngt). Skär en lång ”slya” och ”raffla” under stenen, så få vi nog fart på (räven). Sparre Björkhag. 51 (1914). Raffla .. (dvs.) riva åt sig. Hammar (1936).
2) (i sht i fackspr.) rispa upp tyg o. d. gm att dra l. skilja ur den ena tråden efter den andra, repa upp tyg o. d. så att trådarna bli (mer l. mindre helt) fria från varandra; äv. med obj. betecknande tyg(lapp) o. d. LoW (1889). Gamle Anders .. rafflade lappar till noppatygsgarn. Carlsson Dagsv. 204 (1927). jfr UPP-RAFFLA.
4) [jfr sv. dial. raffla opp ngn, ge ngn stryk] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slå l. dänga o. d.; anträffat bl. i förbindelsen RAFFLA TILL; jfr RAFFEL, sbst.3 2.
5) (i sht vard.) i oeg. anv. av 1, om mat l. dryck o. d.: vid förtäring värka starkt retande l. kittlande l. stickande i halsen l. magen o. d., riva (i halsen osv.); äv. opers. En drick som rafflar i magen. Nordforss (1805). (Brännvinet) var fan så starkt ... det ligger qvar och rafflar än i halsrännan på mej. Blanche Våln. 340 (1847). Dalin (1855; opers.). Brännvinsmagen .. ville och måste hafva mat och dryck som rafflar. Quennerstedt Torneå 2: 194 (1903). Hasselblad DirTr. 150 (c. 1930). särsk. i p. pr. (särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet.).
a) om mat l. dryck o. d.: som river (i halsen osv.); stundom äv. allmännare, om medel som ingnides i huden: som värkar starkt retande l. värmande. Cavallin (1876). (Han) kom upp för att få sig någon värmande ingnidning på de stela lederna af kamfert- eller helst ammoniakliniment, såsom ett mera värmande och rafflande medel. Quennerstedt IndSold. 41 (1887). (Bönderna) kommo .. för att med något mer rafflande än .. cidern skölja ned dagens småskvaller. Anholm Norm. 167 (1898). Aanrud Ber. 2: 241 (1915).
b) (tillf.) i utvidgad anv., om ngns smak: som utmärkes av förkärlek för mat l. dryck som river i halsen. Gubbens rafflande kulinariska smak. Öman Ungd. 221 (1889).
6) i bildl. anv. av 5, om ngt som utövar psykisk påvärkan: värka (starkt) nervkittlande l. upprivande l. retande o. d.; utom ngn gg med nära anslutning till 5 numera bl. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. (särsk. om tal l. skrift l. skildring l. teaterpjäs l. film o. d.): som väcker (l. är avsedd att väcka) starka sensationer; stundom: nervkittlande l. hårresande l. mustig l. pikant o. d.; i sht förr äv. (om skrift l. diskussion l. gräl o. d.): frän, skarp. Hellberg Samtida 1: 111 (1870). (Det uppstod) en både långvarig och ”rafflande” öfverläggning. Johansson Noraskog 2: 378 (1882). Rafflande brottmålsaffärer. SDS 1889, nr 348, s. 1. Allt mer och mer ”intima” d. v. s. rafflande skildringar. Vasenius Harm. 178 (1908). (Onanien) hade många namn, som rafflade i strupen när man i andanom smekte köttet genom att tala om sådana fröjder. Koch GudVV 1: 161 (1916). Publiken .. vill ha rafflande läsning: mord och förskingringar och boxning. Höglund Branting 2: 473 (1929). Lidman Lågan 215 (1952).
7) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (övermodigt l. klandrande) prata vitt o. brett (om ngn), gaffla (om ngn); äv. i fråga om uttalanden i skrift. Den öfvermodiga Fransosen rafflar / Om Engelsmännen dem han djupt föraktar. Hagberg Shaksp. 4: 73 (1848). Jolin Smädeskr. 20 (1863).
Särsk. förb.: RAFFLA IGENOM10 040 l. 032. (mera tillf.) till 3: (hastigt) bläddra igenom (ngt). Helmer rafflade raskt igenom luntan (av spelkort). Carlsson ÄlvTimm. 109 (1949). —
RAFFLA NED10 4 l. NER4. (tillf.) till 5, om dryck: rinna ned (genom strupen) o. därvid riva i halsen. Didring Malm 1: 127 (1914). —
RAFFLA TILL10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: slå l. dänga till (ngn). Meurman (1847). —
RAFFLA UPP10 4. (i sht i fackspr.) till 2: rispa upp (tyg o. d.); äv. i pass. med intr. bet.: rispas upp. Att tyget ej rafflas upp vid tvättningen. KatalÅhlénHolm 37: 113 (1916). Fehr GarnVävn. 15 (1944). jfr uppraffla.
Avledn.: RAFFLARE, sbst.2, om person m., om sak r. l. m. särsk. (vard., numera föga br.) till 5, om dryck som river i halsen; särsk.: sup (brännvin). GHT 1897, nr 246 B, s. 2. Janson Gast. 20 (1902). —
Spoiler title
Spoiler content