SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RAFT raf4t, r. l. m. (l. f.) (OfferdalKArk. N II 1, s. 17 (1685) osv.), äv. (ss. koll., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) n. (VDAkt. 1735, Syneprot. F III 7 (: rafftet, sg. best.; möjl. att hänföra till obest. rafte), Landsm. XI. 10: 14 (c. 1888; från Västergötl.)); best. -en, ss. n. -et; pl. -er32, äv. 40 (Weste synes avse uttal med akut accent) (i ä. språkprov möjl. stundom att hänföra till sg. rafte, G1R 15: 598 (1543) osv.) l. -ar (OfferdalKArk. N II 1, s. 17 (1685) osv.); l. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RAFTE raf3te2, r. l. m. (Levander DalBondek. 1: 545 (1943; i bet. 2)) l. (numera bl. koll.) n. (VDAkt. 1731, Syneprot. F III 7, osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar ((†) ss. n. -en Stål Byggn. 1: 23 (1834); = (VDAkt. 1731, Syneprot. F III 7); möjl. äv. -er (se ovan)); l. (i Finl. o. Norrl., bygdemålsfärgat) RAFTA raf3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(raft (rafft) 1614 osv. rafta 1745 osv. rafte (raffte) 1718 osv. rafter (rafft(h)er), pl. 1543 osv. rapt 1904)
Etymologi
[sv. dial. raft, m., ss. koll. äv. f. l. n., ratt, m., rafte, m., ss. koll. äv. n., rapte, m., rafta, f.; jfr d. raft, rafte (fd. rafft), nor. dial. raft, m., läkt, sparre, nedersta delen av tak, raft, f., nedersta delen av tak, rafte, m., långträ i släde, isl. raptr, stång, sparre, samt mlt. rafter, rachter, liten bjälke, taksparre l. (tak)läkt, feng. ræfter, taksparre (eng. rafter); nära besläktat med fht. ravo, bjälke, läkt o. d. (t. dial. rafe, taksparre o. d.), o. isl. ráf, ráfr, rǽfr, rjáfr, (sadel)tak; möjl. föreligger en etymologisk motsvarighet till RAFT i det av den gr. historieskrivaren Dio Cassius († 235) meddelade sagohistoriska germ. personnamnet Ῥάπτος. — Jfr KAPPRAFT, RÄFTE]
1) (med folklig l. fackspråklig prägel) stång l. slana l. käpp l. spö o. d.; särsk. om stång osv., avsedd l. använd för takkonstruktion (l. för därom påminnande konstruktion); särsk. om var särskild av de stänger l. slanor som närmast uppbära taktäckningsmaterialet (bräder, torv, halm, näver) l. som uppbära ett skikt av trävirke som i sin tur uppbär taktäckningsmaterialet, dels sådana som anbringas (tvärsöver längsgående åsar) i riktning från nock till takfot, dels sådana som anbringas (tvärsöver sparrar) parallellt med nocken; äv. koll.; förr äv. (i pl. l. i sg. koll.) om sortiment av klenare rundvirke grövre än hägnadsstör. G1R 15: 598 (1543). Taken äre slutna på bådhe sijdhor, och täckte med rafft och näffuer. Petreius Beskr. 1: 7 (1614). 2 lass rafft til läckte. VDAkt. 1749, Syneprot. F III 7. Cnattingius (1877, 1894; om virkessortiment). (Ett) tak av halm, som vilade på över sparrarna spikat ”raft”. Landsm. XI. 10: 14 (c. 1888; från Västergötl. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 79 (till fiskebyggnad). Tvärs över raften bands raveln. NordFolkm. 149 (1928; på skånska halmtak). På raftarna lågo längsgående bräder. Levander DalBondek. 3: 136 (1947; i fråga om innertak från Sollerön). — jfr STÅND-RAFT. — särsk. a) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Gotl.)] (på Gotl.) om var särskild av de smala trädstammar med på ena sidan kvarsittande kvarterslånga kvistar som anbringas parallellt med sparrarna ss. underlag för agtak. TurÅ 1904, s. 81. b) om stång l. slana l. spröt som anbringas över takhalm för att fasthålla denna; särsk. dels om var särskild av de käppar av hassel o. d. som på s. k. skånska halmtak läggas horisontellt o. fastbindas vid den under halmen liggande läkten med vidjeband l. metalltråd o. d., dels om hång på halmtak av s. k. mellansvensk konstruktion; äv. om stång som hänges nedåt från toppen av halm- l. höstack för att fasthålla halmen osv.; i sht förr äv. = FÄRG, sbst.2; ofta koll. (Isl.) Rapta budlungur, .. (Sv.) En hög med rafft, Takfärg. Verelius 201 (1681). Raft voro de käppar, som lågo långs åt högden af taket. Linné Sk. 251 (1751). Osbeck Lah. 82 (1796: Raftar). Raft kallas gröfre stänger, som hängas på halmtak och stackar för att hindra blåsten att rifva upp dem. Juhlin-Dannfelt 161 (1886). jfr TÄCKE-RAFT. c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) metspö; äv. om smal trästång l. tjockt spö som vid kräftfiske fästes vid (lina till) kräftkorg. Spegel 362 (1712; om metspö; från Smål.). RedNordM 1921, s. 17. jfr MET-RAFT. d) (mera tillf.) oeg., om smal (växande) trädstam l. trädgren o. d. Berg Vildgäss 149 (1937).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i harv med raka (trä- l.) järnpinnar: tvärslå. Levander DalBondek. 1: 308 (1943).
Ssgr (till 1; med folklig l. fackspråklig prägel): RAFT-STÅNG. raft; särsk. om raft som anbringas horisontellt för att uppbära taktäckningsmaterialet. Wijnblad Tegelbr. 21 (1761).
-TAK. tak byggt med rafter ss. underlag; äv.: tak med rafter (se raft 1 b). TurÅ 1934, s. 122 (i Jämtl.). Levander DalBondek. 3: 135 (1947; från Sollerön).
Spoiler title