SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RAFSIG raf3sig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[avledn. av RAFS, sbst.2, o. RAFSA]
(i sht vard.) som rafsar l. som man rafsat i l. rafsat ihop o. d. Tholander Ordl. (c. 1875).
1) motsv. RAFS, sbst.2 1, RAFSA 1; särsk.: som man rafsat i l. rafsat om o. d.; som rafsats ihop (se RAFSA IHOP 1 a, b), hoprafsad; som präglas av oreda l. oordning o. d., oredig l. oordentlig l. oordnad o. d. Några yrvakna mansfigurer med rafsigt hår. Rosenius Himmelstr. 62 (1903). Det rafsigaste marknadsfölje man kunde se. Östergren (1935). En rafsig säng. Renner Roberts Nordv. 532 (1938).
2) motsv. RAFS, sbst.2 2, RAFSA 2; om person: som utför ngt (alltför) hastigt o. vårdslöst, hafsig, slarvig; om ngt sakligt: som vittnar om l. röjer sådan egenskap; särsk. om brev l. litteraturalster o. d.: hafsigt l. slarvigt hopkommen, hoprafsad; förr äv. övergående i bet.: snabb l. rask o. d. (jfr 1). (Lat.) Rapidus ... (Sv.) Snar, rafsig. Ekblad 313 (1764). (Romanen är) på sina ställen rafsigt gjord. CGEstlander (1893) i SnoilskyVänn. 2: 315. Ett rafsigt, nästan oläsligt brevkort. Norling Mänskl. 229 (1930). Rafsig och oordentlig har hon alltid varit. Östergren (1935).
Avledn.: RAFSIGHET, r. l. f. (i sht vard.) egenskapen att vara rafsig. SAOL (1900).
1) till 1; stundom: oordning l. oreda o. d. Hammar (1936).
2) till 2; förr äv. övergående i bet.: snabbhet l. raskhet o. d. (Sv.) Ån Kurrar mäd raffsighet, (fr.) L'eau courre avec rapidite. Columbus Ordesk. 89 (1678). Laurin Skämtb. 584 (1908).
Spoiler title
Spoiler content