SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RALJANT -aŋ4t, äv. -an4t, adj. -are; n. o. adv. =.
Ordformer
(raillant 1847. raliant 1703. raljant 1843 osv.)
Etymologi
[av fr. raillant, p. pr. av railler (se RALJERA)]
skämtsam (vanl. på ett lätt ironiskt l. retsamt sätt), gäckande, (smått) gycklande, präglad av raljeri l. lätt gyckel, raljerande; i sht förr äv. i fråga om mera öppet l. skarpt gyckel. Såsom han .. obetänkt sig utlåtit i raliante discurser och ohöfwiske ord. Cavallin Herdam. 2: 281 (cit. fr. 1703). Han .. är fri och raljant af sig. Wetterbergh Sign. 271 (1843). Han (hade) i en raljant ton omtalat, att (osv.). SvT 1852, nr 29, s. 2. Han hade en .. raljant penna. Ahrenberg Männ. 2: 162 (1907). Hon hade helt raljant brytt mig för mina eskapader. Siwertz Förtr. 33 (1945).
Spoiler title
Spoiler content