SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RAM ra4m (ā Weste; rimmande med lamm Kolmodin Dufv. 245 (1745), med fram Ingelman 13 (1836, 1843), Lovén Dante 2: 116 (1857)), sbst.2, r. l. m., förr äv. RAMM, sbst.2, r. l. m., l. RAME, m.; best. -en; pl. -ar (IErici Colerus 1: 393 (c. 1645) osv.) ((†) -er G1R 27: 156 (1557), Sigfridi F 6 a (1619)).
Ordformer
(raam c. 1635. rahm 1717. ram 1557 osv. rambner, pl. c. 1600. rame 1638, 1659 (: Biörnarame, ss. växtnamn). ramm 15781746, 1824 (: rammar, pl.))
Etymologi
[fsv. ramber, kloförsedd rovdjurslabb, sv. dial. ram, ramm, klo, värktyg med klo för torvupptagning, motsv. ä. d. ramme, nor. ram, ramm, rame, isl. hrammr; besläktat med mlt. ram, kramp, feng. hramma, kramp, till en germ. rot hrem(m)-, kröka (klorna), gripa, vartill en sidoform möjl. föreligger i RAMP, sbst.1]
1) fot (numera nästan bl. framfot) hos vissa större rovdjur (i sht björnar, äv. lejon o. stundom tigrar, förr äv. vargar); i sht förr med särskild tanke på de vassa klorna (jfr anm. nedan); jfr LABB, sbst.1 1. (Lejonets) hwasse Rambner. Visb. 2: 316 (c. 1600). Een biörn, varutaf jagh medhskickar ramarne (att ätas). Carl XII Bref 31 (1699). JGOxenstierna 4: 129 (1815; hos tiger). Atterbom SDikt. 2: 292 (1816, 1838; hos varg). Björnens anfall mot djuren sker alltid i upprätt ställning, då han har ramarna fria. Nilsson Fauna 1: 199 (1847). Hallström Than. 38 (1900; hos lejon). — jfr BJÖRN-, LEJON-RAM. — särsk.
a) i heraldiken. Een .. biörn medh ett förgyltt dragitt sverdh emellem bådhe främbre ramern[e]. G1R 27: 156 (1557). Schlegel o. Klingspor Herald. 50 (1874).
b) (numera knappast br.) inskränktare, om nedersta delen (leden) på en björnfot. Schück (1854). Östergren (1935).
c) (†) i utvidgad anv., om fot hos rovfågel. Nicander 2: 339 (1820). Modin Dikt. 64 (1878).
d) med syftning på den förr härskande tron att björnen under vistelsen i idet uppehåller livet genom att suga på labbarna; särsk. i uttr. suga på (förr äv. suga l. dia) ramarna (förr äv. ramen l. sin ram) o. d. Sigfridi F 6 a (1619). (Björnen har i idet) ingen annan föda, än att han suger ramarna. Linné FörelDjurr. 19 (1748). Falk Björnskall 25 (1819). särsk. bildl., i fråga om människor (jfr 2); särsk. betecknande att ngn har föga l. intet att äta l. leva av l. måste inskränka sig l. försaka ngt (materiellt l. andligt) o. d. Kolmodin QvSp. 1: 637 (1732). Ramen nödgas ibland til slut en Slösare suga. Nicander GSann. 98 (1767). En .. (järnbärare) måste suga på ramarna, när det behagar vår Herre att sätta p för sjöfarten. Blanche Tafl. 2: 114 (1856). VL 1907, nr 86, s. 5. jfr (†): Tu didde (dvs. diade, sög) dödsens ram uti thet mörka stilla. Lohman Vitt. 415 (c. 1720).
Anm. till 1. Hos Spegel (1712) översättes ordet med: klo, fot med vassa klor. jfr Verelius 124 (1681) samt RAMAD, p. adj.
2) i vissa utvidgade l. bildl. anv.
a) (numera bl. mera tillf.) om (händer l. ”labbar” l.) armar hos människor (jfr 1 d slutet); förr särsk. i det bildl. uttr. ha ngn i sina ramar, ha ngn i sina klor. Nordforss (1805). (De) grepo årorna med starka ramar. CVAStrandberg 3: 487 (1856). Nilsson HistFärs 38 (1940).
b) [jfr 1] (†) om dödens (se DÖD, sbst. 2) l. djävulens arm. Iagh (är) gripen / Aff dödzens hårda ram. PolitVis. 293 (1647). SkrVSocLd 20: 59 (1693). Lovén Dante 2: 116 (1857).
Ssgr (till 1): RAM-BEVÄPNAD, p. adj. (tillf.) försedd med (starka) ramar. Columbus BiblW A 2 a (1674; om björn).
-HÅLL. (tillf.) i uttr. inom ramhåll, inom räckhåll för ramarna. Nordenskiöld Vega 1: 181 (1880).
-SLAG. (mera tillf.) slag med ram. Johnson Slutsp. 104 (1937).
-SLÅ, v.2 (v.1 se sp. 194). (mera tillf.) slå ihjäl (ngn) med ramarna. Ett femtiotal kor har .. (björnen) ramslagit. Johnson Slutsp. 104 (1937). Lindström Österhus 266 (1952).
-STARK, se ram, adj. ssgr.
-TAG. [sv. dial. ramatag; sannol. delvis utgående från l. anslutet till ram, adj.] (numera bl. mera tillf.) tag l. grepp (l. slag) med ram; äv. bildl. (t. ex. i fråga om människor), särsk.: väldigt tag l. grepp l. slag; stundom äv.: tag med grabbnäve. Med et enda ramtag öpnar Lejonet .. sit rof. SP 1792, nr 231, s. 2. Almqvist Kap. 22 (1838; i bild). Dalin (1855; i fråga om människor). Knöppel SvRidd. 39 (1912). särsk. [jfr ram, sbst.3, rama, v.3] övergående i bet.: gott kap, stor vinst. Dalin (1855). Östergren (1935).
Avledn.: RAMAD, p. adj. (†) till 1: försedd med (tass med) klor; jfr anm. sp. 197. Djurens fötter, som (enl. Aristoteles) antingen äro hofvade, klöfvade eller rammade. VetAH 1751, s. 85.
Spoiler title
Spoiler content