publicerad: 1939
LEJON läj3on2, n. ((†) m. VaruhusR 1539, s. 71 b, SkeppsgR 1541, Fernander Theatr. 408 (1695)); best. -et (ss. m. -en, VaruhusR 1539, s. 71 b, HH 20: 168 (c. 1585)); pl. = ((†) -er Ebr. 11: 33 (NT 1526), Forsius Fosz 481 (1621)).
Ordformer
(lean (läan) 1543—1587. lejan (läijan o. d.) 1543—1583. lejen (läijen o. d.) c. 1580—1584 (: Leijen spenger). lejon (lä(i)jon, läyon o. d.) 1526 osv. leon (leeon, leoon) 1526—1695. löyon 1697)
Etymologi
[fsv. leon, leion, leyan, n. l. m. l. f.; jfr isl. leó, m., león, n., fht. lēwo, lewo, louwo m. m. (varav t. löwe, d. løve), lat. leo (gen. leōnis); ytterst av gr. λέων, av ovisst urspr. Den (ny)sv. formen lejon har uppkommit ur leon gm inskott av j mellan e o. o. — Jfr KAMELEONT, LOV]
1) det i Afrika o. västra Asien levande rovdjuret Felis leo Lin., det största av kattdjuren, känt för sin styrka. Upp. 4: 7 (NT 1526). The kastadhe .. (Daniel) för Leyonen j gropena. Dan. 6: 16 (Bib. 1541). Så wäl leffuer hönan aff sit kraffs, som Leijonet aff sitt Rooff. SvOrds. C 2 a (1604). Lejonet .. blir stort som en liten häst, är gulaktigt till färgen (osv.). Berlin Lsb. 63 (1852). — om hanne. Leyonet medh sijna longhårotta skuldror, och Leyinnan ryta förfährlighen. Schroderus Comeuius 202 (1639). — jfr BERBER-, BÄRGS-, GROTT-, KAPLEJON m. fl. — särsk.
a) (i sht i vitter stil) i jämförelser o. i mer l. mindre bildl. anv.; vanl. med särskild tanke på lejonet ss. intagande en rangplats bland djuren l. ss. starkt, modigt, tappert, stolt o. dyl. l. (numera bl. i jämförelser) ss. våldsamt l. hänsynslöst o. d. Juda är itt vngt Leyon. 1Mos. 49: 9 (Bib. 1541). (Kristus är) Itt starckt Läyon. Muræus Arndt 2: 8 (1648). Han är modig som ett Leijon. Mont-Louis FrSpr. 289 (1739). (Vid Kirkholm) försvarade sig (K. IX) som ett uppretadt lejon. LbFolksk. 41 (1890). — särsk.
α) i numera obr. anv.; särsk. om grym l. hänsynslös husbonde l. äkta man. War icke itt leyon j tino hwse, och icke stygg emoot titt hwsfolk. Syr. 4: 30 (öv. 1536; Apokr. 1921: Var icke såsom ett lejon). (Ingjald Illråde) synes haffua warit itt leyon i fridhenom (som man seya pläghar) och itt lamb i strijdenne. OPetri Kr. 37 (c. 1540). Jag talar ei med ehr, som lejon fått til männer. Kolmodin QvSp. 1: 612 (1732). Bliberg Acerra 788 (1737).
β) (i bibliskt spr.) ss. beteckning för Kristus; i sht i uttr. lejonet av Juda stam (förr äv. släkte), med syftning på att Kristus gm sin moder Maria tillhörde Juda stam. Upp. 5: 5 (NT 1526). Ett förgift nu månde wara / Helwetit så ock thesz skara, / Leijonet af Juda Stam. Ps. 1695, 170: 4.
γ) (i högre stil) ss. ärofull beteckning för person, folk, stat l. dyl.; särsk. [med utgångspunkt i en under trettioåriga kriget på Gustav II Adolf applicerad profetia av Paracelsus om ett gult lejon från Norden (jfr 3Saml. 1934, s. 1 ff.) som skulle angripa o. besegra örnen (dvs. den tyskromerske kejsaren). Möjligen åsyftar anv. äv. lejonen i det sv. riksvapnet] (numera föga br.) i sådana uttr. som det götiska l. nordiska lejonet, om (framstående) sv. regent; lejonet från Norden, i sht om Gustav II Adolf. (Prästerskapet hoppades att drottning Kristina ville) såsom thet rätta Nordeske Leijonnet medh snällheet och försichtigheet regera. RARP 4: 368 (1650). Den skrud, vårt Svenska lejon / Vigt in vid Narvas slag. Runeberg 2: 102 (1848; om K. XII).
δ) [urspr. delvis efter motsv. anv. i eng., där anv. utgår från sådana uttr. som to see the lions, eg. i fråga om de i Londons Tower befintliga lejonen, vilka förr tillhörde stadens sevärdheter] (i sht i vitter stil) om framstående person i allm. (som tilldrar sig stor uppmärksamhet o. beundran) l. om person som är l. behandlas ss. den främste i sin krets l. gör sig starkt gällande i sällskapslivet; äv. (numera företrädesvis i ssgn MODE-LEJON): elegant herre, ”sprätt”, snobb; ”dandy”. (Grevinnan Wrede) längtar mycket efter Sverige, och det är ganska naturligt, ty lejonen i Paris äro ej agreabla. MoB 9: 57 (1796). (Den ytterliga fåfänga) hvaraf i den eleganta verlden de så kallade ”lejon” drifvas. Franzén Minnest. 3: 669 (1844). Alla stadens lejon .. samlade sig kring löjtnant G. Wetterbergh Selln. 192 (1853). Kommo .. (studentkorpralerna) på en liten familjebjudning, så voro de aftonens lejon. Ödman StudM 39 (1891). Men lejonet i flocken var ändå magister Per Sjöros. Siwertz Eld. 350 (1916). Oljelund GrRidd. 202 (1926). — jfr BAL-, MODE-, SALONGS-, SOCIETETS-LEJON m. fl.
ε) [efter lat. unum, sed leonem, gr. ἕνα ἀλλὰ λέοντα, urspr. i en esopisk fabel, där yttrandet fälles av en lejoninna om sin enda unge, då en rävhona skryter över sina många ungar] (ngt vard.) bildl., om person (l. sak), i uttr. en, men ett lejon l. dyl., för att framhålla att ifrågavarande person osv. visserligen är ensam (i ngt visst avseende), men kvalitativt uppväger ett flertal av liknande slag. Noreen VS 1: 12 (1903). Bland den (i en viss boksamling) mycket sparsamt företrädda nöjesläsningen (fanns) ”Das galante Sachsen” — en, men ett litet lejon. KFÅb. 1913, s. 122. jfr Ahnfelt BevO 37 (1879).
b) oeg., om föremål l. bild som föreställer ett lejon (i bet. 1). 1Kon. 7: 29 (Bib. 1541). Ett stop aff Sölff medh en fott, 3 förgylta Leijann wnder. HH 1: 18 (1543). Rålamb 10: 33 (1691; om gallionsbild). (Fogelberg) fullbordade tvenne Colossala Lejon för Konung Carl XIII:s Statue. SvLitTidn. 1821, Bih. sp. 6. — jfr ALABASTER-, MARMOR-, STEN-LEJON m. fl. — särsk.
α) herald. om avbildning av lejon, använd ss. heraldisk bild. Göta lejon, se GÖT, sbst.1 1 a ζ. 2 Leoner holle wapnetth. HSH 37: 10 (1548). G1R 27: 208 (1557; i Danmarks vapen). Folkungarne förde i sin sköld ett upprätt lejon öfver tre snedbjälkar. SvH 2: 113 (1904). Fleetwood Herald. 54 (1917). — jfr SILVER-LEJON.
β) (förr) artill. om vartdera av de två handtagen på en (brons)kanon, vilka urspr. hade utseende av lejon. Törngren Artill. 2: 6 (1795). Dalin (1853).
2) astr. i sg. best., i l. ss. namn på stjärnbilder.
a) [jfr lat. Leo (major), gr. λέων i motsv. anv.] benämning på den femte i ordningen av djurkretsens stjärnbilder, ävensom på motsv. tecken i djurkretsen; äv. i uttr. Stora lejonet. Ps. 1567, Kalend. s. C 1 b. När Solen är j Leiyonet. BOlavi A 5 a (1578). Om Återlåtande. .. Leyonet högre Armen regerar ondt. Bondeprakt. C 3 a (1662). Bergstrand Astr. 39 (1925). — särsk.
α) [jfr lat. cor Leonis] i uttr. Lejonets hjärta, om den ljusaste stjärnan (Regulus) i stjärnbilden Lejonet; jfr LEJON-HJÄRTA 2. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
β) i uttr. (ut)i l. under Lejonet(s tecken), med anknytning till ä. föreställningssätt: vid den tid då solen (l. månen) har sin ställning i Lejonets tecken. Een Menniskia född vthi Leyonet är Cholerisk (osv.). Schwartz Alm. 1656, s. 17. Adams-Klingberg Kirk Planet. 43 (1926).
b) [jfr nylat. Leo minor] i uttr. Lilla, förr äv. Mindre lejonet, benämning på en stjärnbild mellan Lejonet o. Stora björnen. Melanderhjelm Astr. 1: 61 (1795). Modin Stjärnv. 60 (1918). SvUppslB 16: 1187 (1933).
3) [namnet åsyftar sannol. eg. papperets vattenstämpel; jfr ELEFANT-PAPPER] (†) i uttr. stora lejon, om ett slags ritpapper i stort format. 15 1/2 ris aldra största papper till skeppsritningar kallat ”grand aigle” eller ”stora leijon”. Ambrosiani DokumPprsbr. 167 (i handl. fr. 1769).
4) i utvidgad anv., om vissa djur som på ngt sätt erinra om lejon; ss. senare ssgsled.
Anm. Ordet användes t. o. m. slutet av 1500-talet äv. ss. l. i namn på vissa (krigs)fartyg (med gallionsbilder föreställande lejon) l. möjl. ss. benämning på visst slag av dylika; jfr följ. språkprov: Then Nya leonen ssom nu stond(er) på Stapull. VaruhusR 1539, s. 71 b. Leijanens Takel. Skeppsinvent. 1544. Lille Läanen. KlädkamRSthm 1555 k, s. 284 b. Röde Leanenn. Därs. 1565 g, s. 94 a. jfr: Båtzmän på Smålandz Leanet. SthmTb. 11/3 1587.
Ssgr (i allm. till 1): A: LEJON-ANSIKTE~020, äv. ~200. särsk.
2) [efter lat. facies leontina] med. om den förändrade ansiktsbildning som i vissa fall förekommer hos spetälskepatienter, leontiasis. Strandberg HudSj. 58 (1924). —
-APA, f. l. r. zool. apan Leontocebus leoninus Humb., som till det yttre påminner om ett (litet) lejon. Rebau NatH 1: 75 (1879). —
-BLAD. [bladens form påminner om en lejonfot] (†) bot. örten Alchemilla vulgaris Lin., daggkåpa; jfr -FOT 2. Serenius Kkkk 1 a (1757). —
-BRINGA, r. l. f. särsk. veter. om bred o. köttig bringa (utan framstående bröstbensspets) hos häst (av tyngre ras). Sjöstedt Husdj. 1: 49 (1859). —
-FANA. (lejon- 1822 osv. lejona- 1833) fana med bilden av ett (l. flera) lejon. PoetK 1822, 1: 245. Grotenfelt NFosterl. 12 (1918). —
-FOT. särsk.
1) om fot på möbler l. dyl., gjord i form av en (fram)fot av ett lejon. HusgKamRSthm 1660—73 b, s. 244. Wallmark 204 (1914).
2) [jfr -BLAD] (föga br.) bot. örten Alchemilla vulgaris Lin., daggkåpa. Dybeck Runa 1845, s. 54 (cit. fr. 1662). Fries Ordb. 70 (c. 1870). —
-GAP. [namnet åsyftar blomkronans form] bot. örten Antirrhinum majus Lin. (som i Sv. förekommer nästan bl. ss. trädgårdsväxt). Lilja FlOdlVext. 94 (1839).
Ssg: lejongaps-växt. bot. särsk. i pl., ss. namn på familjen Personatæ (Scrophulariaceæ), till vilken lejongapet hör. Lindman LbBot. 95 (1904). —
-GROP. (i fråga om ä. l. utländska förh.) grop vari ett l. flera lejon hållas fångna. Ödmann StrSaml. 5: 44 (1792; i Marocko). Daniel i lejongropen. Dan. 6 (öv. 1861; rubrik). Strindberg NSvÖ 1: 112 (1906; i fråga om ä. sv. förh.). —
-GYLLEN. (leon gyldenne, pl.) numism. (förr) ett guldmynt som i prägeln hade bilden av ett lejon(huvud)? G1R 24: 248 (1554). —
-GÅRD. [fsv. leona gardher] (i sht i fråga om ä. förh.) inhägnad plats där ett l. flera lejon hållas fångna. MeddSlöjdF 1886, s. 20 (i fråga om förh. på 1500-talet). —
(1 b?) -HANDFAT. (†) ett slags handfat som vilade på ett lejon (i bet. 1 b)? VaruhusR 1541. Fatab. 1907, s. 89 (1546). jfr: Handfaath som ett leon — 1 st. GripshInvent. 1550. —
-HANNE. —
-HJÄRTA. (lejon- c. 1700 osv. lejona- 1582)
1) till 1. Dalin (1853). särsk. (i sht i vitter stil, numera mindre br.) bildl., i uttr. som beteckna ngn ss. modig. PErici Musæus 1: 94 a (1582). Isogæus Segersk. 462 (c. 1700). En öfverdådig buss med lejonhjärta. Arkadius Pakkala 55 (1895).
2) (†) astr. till 2 a, i sg. best.: den ljusaste stjärnan i stjärnbilden Lejonet, Regulus. Hiorter Alm. 1745, s. 36. —
-HJÄRTAD, p. adj. [jfr gr. λεοντόϑυμος] (i vitter stil) modig (som ett lejon). Johansson HomOd. 2: 267 (1844). Hellquist Hes. 46 (1923). —
-HUD. (lejon- 1697 osv. lejona- 1603—1848. lejone- 1665—1691) hud (se HUD, sbst.1 2) av ett lejon. Balck Es. 150 (1603). Fast Åsnan blijr klädd i Leyonehwd, så förråda henne doch öronen. Grubb 202 (1665). särsk. [anv. utgår från berättelsen om Herkules, som brukade vara iklädd en lejonhud] (i vitter stil, föga br.) om lejonhud (vanl. fattad ss. ett klädesplagg) ss. symbol för styrka o. mod (o. ofta i sht för den råa styrkan i motsättning till list o. förslagenhet; jfr RÄV-PÄLS). Giäller intet Räfwepeltzen, så måste Leyonehwden stå bij. Grubb 255 (1665). Vi äro .. (det yngre Sverges) söner, och borde betänka huru den gamla lejonhuden oss passar. Geijer I. 6: 363 (1844). Hornborg Loew. 20 (1928). —
-HUVUD. (lejon- 1637 osv. lejona- 1526. lejone- 1548—1610. lejons- 1660)
2) (i sht i fackspr.) bild l. föremål som föreställer l. liknar ett lejonhuvud (i bet. 1). HH 2: 26 (1548). Prässade Leijonhufvud af Läder, till Stöfvelprydnad. VexiöBl. 1818, nr 5, s. 4. OoB 1932, s. 332 (ss. heraldisk figur). —
-HÖVDAD, p. adj. [jfr gr. λεοντοκέφαλος] (i vitter stil) vars huvud liknar ett lejons; äv.: försedd med lejonhuvud (i bet. 2). Tegnér (WB) 1: 175 (c. 1805). En stol med lejonhöfdade karmar. Hallström Brilj. 222 (1896). —
-JAKT. —
-JÄGARE. —
-KLO. vanl. [efter det lat. uttr. ex ungue leonem pingere, att måla lejonet efter klon, dvs. att av klon sluta sig till hela gestalten; vanl. bildl.: att av ngn viktig detalj i ett konstvärk l. dyl. sluta sig till upphovsmannens begåvning] bildl., i vissa uttr. som beteckna att ngn i ngn viss prestation visar l. visat prov på framstående begåvning. Ett Göthiskt förbund har lagt sin lejonklo i dagen. Phosph. 1811, s. 177. Strömberg ModFrLitt. 21 (1928). —
-KULA. (lejon- 1660 osv. lejona- 1618—c. 1765. lejone- 1635—c. 1730) [fsv. leonakula] lejongrop o. d. (Daniel) Bleff .. kastadh j Leyona kulan. Dan. 6 (Bib. 1618; i ingressen). Schroderus Os. 1: 519 (1635). särsk. i sg. best. ss. namn på Stockholms äldsta kända teater (1667—1697), urspr. inredd i en till kungliga slottet hörande lejongrop. Börk Darius XIII (cit. fr. c. 1685). Lejonkulans dramer. (1908; boktitel). jfr Börk Darius (1688; i titel). —
-LÄRFT. [efter t. löwentlinnen (jfr LÖVENLÄRFT)] (förr) ”lövenlärft”. Almström Handelsv. 393 (1845). Nisbeth 872 (1868). —
-MAN ~ma2n. (lejon- 1804 osv. lejona- 1818) Wikforss (1804; under löwenmähne). särsk (i sht i vitter stil) i bildl. anv., om yvigt huvudhår (särsk. hos mansperson). Dixelius-Brettner Hebbe 281 (i handl. fr. 1880). —
(jfr 2) -MOD. (lejon- 1656 osv. lejona- 1738—1755. lejone- 1635. lejons- 1620) (i vitter stil) jfr -HJÄRTA 1 slutet. Phrygius Föret. 14 (1620). —
-MUN. (lejon- c. 1880. lejona- 1824. lejone- 1665) särsk. (föga br.) bildl., i fråga om storordighet (hos pultron), i ordspråksliknande uttr. betecknande ngn ss. storordig. Leyone Munn, och Hare Hiärta. Grubb 451 (1665). Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-PART. [efter den esopiska fabeln om lejonet som skulle fördela det i jakt tillsammans med två andra djur förvärvade bytet o. under olika förevändningar tog nästan alltihop] (orättvist) stor andel; särsk. i sg. best.: den större l. värdefullare delen, största delen. Topelius Fält. 3: 206 (1858). GHT 1936, nr 39, s. 10. —
-RAM.
1) fot, i sht framfot, hos l. av lejon. Spegel 363 (1712). särsk. i oeg. anv., ss. attribut till vissa väsen. Münchenberg Scriver Får. 42 (1725; på satan). Wirsén Sång. 225 (1884; på sfinx).
-RIKSDALER. [jfr t. löwenthaler] (förr) riksdaler på vars ena sida bilden av ett lejon var präglad? BoupptSthm 7/8 1678. —
-SPRÅNG. särsk. (i vitter stil) oeg.: stort (långt, djärvt) språng (i eg. l. bildl. bemärkelse). Sätherberg Dikt. 1: 6 (1862; i bild). Från den andra .. (av Beethovens symfonier) till den tredje är det ett värkligt lejonsprång. Wegelius MusH 341 (1893). —
-SPÅNG. (†) spänne format som ett lejon l. ett lejonhuvud?. Ett .. belte medh Leijen speng(e)r. SthmTb. 27/7 1584. —
-TAND. (lejon- 1638 osv. lejone- 1694)
2) [jfr motsv. anv. av d. løvetand, t. löwenzahn samt av mlat. dens leonis; benämningen åsyftar bladens form; jfr HAJ-TAND, LÖVETAND] (numera mindre br.) bot. örten Taraxacum officinale (Web.) Marss., maskros; stundom äv. om (örter tillhörande) närstående släkten, ss. Leontodon (till vilket maskrosen förr fördes). Franckenius Spec. B 4 a (1638). Lilja SvFoderv. 169 (1867; om släktet Leontodon). Bolin Åkerogräs. 88 (1926). särsk. (†) i uttr. lejontand med avbiten rot, om örten Crepis præmorsa (Lin.) Tausch., klasefibla. Lindestolpe FlWiksb. 11 (1716).
-vatten. (förr) farm. beredt gm destillation av maskros, extrakt av maskrosrot? ApotT 1698, s. 7. Därs. 1739, s. 8. —
-TASS.
1) tass hos l. av ett lejon.
2) (i fackspr.) om föremål (i sht fot på möbel) gjort i form av en lejontass (i bet. 1). Grafström Kond. 272 (1892). —
-TÄMJARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
-UNGE. —
-VAKTARE. (lejon- 1586 osv. lejone- 1588—1590) person som vaktar o. sköter om ett fånget lejon. KlädkamRSthm 1586 A, s. 75 a. —
-VALP. [fsv. leona hvälper; jfr d. løvehvalp, isl. leónshvelpr, eng. lions whelp] (föga br.) lejonunge; äv. bildl. Hagberg Shaksp. 4: 226 (1848; bildl.). Björkman (1889). —
-ÖRN. herald. heraldisk figur vars övre del föreställer främre delen av ett lejon o. vars nedre del föreställer vingar o. fötter av en örn. Schlegel o. Klingspor Herald. 59 (1874).
B (†): LEJONA-FANA, -HJÄRTA, -HONA, -HUD, -HUVUD, -KULA, -MAN, -MOD, -MUN, se A.
C (†): LEJONE-HUD, -HUVUD, -KULA, -MOD, -MUN, -TAND, -VAKTARE, se A.
D (†): LEJONS-HUVUD, -MOD, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content