publicerad: 1956
RANK raŋ4k, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. rank, isl. rakkr, rakt uppstående, mlt., (l)t., holl. o. eng. rank; till samma stam som föreligger i RANKA, v.1, samt (med annat avljudsstadium) i sv. dial. rinka, ricka, sitta l. stå ostadigt, vackla, vicka o. d. Ordets anv. i bet. 1 o. 2 beror åtminstone delvis på inflytande från d. — Jfr RANKA, sbst.1, RANKIG, adj.1]
1) rak o. styv o. d.
a) om person: som håller ryggen rak o. huvudet upprätt, som har en rak o. stram hållning; ofta med bibet. av dels: reslig, hög (jfr 2 a), dels: frejdig, stolt, käck; äv. om hållning. Hjälten .. / Gick så rank i kampen. Bååth EgilS 119 (1883). Hans hållning är icke längre så rank, som förr. Lundegård Ulla 220 (1894). Nu stod hon här åter, stolt och rank. Väring Vint. 109 (1927).
b) om växt: som har ett styvt o. upprätt växtsätt (äv. med bibet. av: hög o. reslig l. kraftig o. d.). Vetet stod rankt och styvt. Wester Reymont Bönd. 3: 398 (1924). Holmström Gram. 14 (1926).
c) (i vitter stil) i utvidgad l. bildl. anv.
α) (mera tillf.) om byggnad; jfr 2 e. Trotsigt rank i det öppna landskapet reser sig Glimmingehus. TurÅ 1944, s. 204.
β) om ngns sinnestillstånd l. själ o. d.: som håller sig upprätt; som icke låter kuva sig, frejdig, stolt o. d. Hinde Byvallaf. 177 (1927). Hennes starka själ höll sig rank intill det sista. Almquist VärldH 6: 475 (1929).
a) om person (särsk. ungdom) l. ngns figur o. d.: som har en hög o. spenslig l. slank växt, lång o. smärt, högväxt; stundom närmande sig dels 1 a, dels bet.: gänglig. Rank hon är som ungan lind. Ling Agne 13 (1812). Heren .. skjöt upp till en rank ungersvenn. SvFolks. 261 (1844). Den ranka flickgestalten. SvD(A) 1932, nr 218, s. 7.
c) om (person med avs. på viss) kroppsdel.
β) (tillf.) i fråga om midja: slank, smal l. dyl. I midjan rank som mandelträdets gren. Strindberg AbuCas. 36 (1908). Lindström Österhus 61 (1952).
γ) (enst.) om lem: lång o. slank (o. väl utvuxen). Jag såg, .. / .. hur ranka barnalemmar / krympte samman. OLevertin (c. 1885) hos Söderhjelm Levertin 1: 205.
d) om träd l. annan växt: som skjuter kraftigt i vädret, med hög o. smal stam l. stjälk (o. tunna grenar), högväxt, hög o. smäcker; stundom: tunn o. spenslig, smal o. böjlig (jfr 3). The späda Drufwor stå wäl spinkotte och ranke. Spegel GW 122 (1685). Leende Mälarnatur med smärta, ranka björkar. OLevertin (1880) i 3SAH LIV. 2: 15. Jönsson Gagnv. 136 (1910).
e) (numera bl. tillf.) om föremål: som (är smal l. spinkig o.) skjuter kraftigt i vädret, hög o. smäcker; jfr 1 c α. Fontangen (är) tunn och ranck som Jockom Bryggars Lahna. ÖB 35 (1712). Det originella och ”ranka” rådhusgafveltornet. PT 1910, nr 226 A, s. 3.
3) om föremål: rankig (se RANKIG, adj.1 2), skranglig; vinglig, vickig; skraltig o. d. At Gymnasii Portarne, som äro af järn-galler, blifvit ranke och således böra hjelpas. ÅbSvUndH 68—69: 186 (1769). Jemförelsevis smala fötter .. göra (fotogen-)lampan rank och vickig. Alm. 1895, s. 39. Ett trasigt, rankt bord. SLorS 13: 79 (1897). En rank stege. Kulturen 1951, s. 50.
4) sjöt. om båt: som har (stor) benägenhet att kränga, som lätt kränger, vek; motsatt: styv; i icke fackmässigt spr. äv.: som lätt kantrar. G1R 16: 261 (1544). Skeppet Fredric Adolph är rankt och skeppet Sophia Magdalena styft. GJEhrensvärd Dagb. 1: 350 (1779). En liten rank, överriggad snipa. Siwertz Sel. 1: 105 (1920).
5) [jfr sv. dial. rank, grov, sträv] (†) om ull. Ullens finhet räknas efter dess krusighet ..; är den groft krusad och med långa afstånd mellan krusränderna, säges den vara ”rank”. Langlet Husm. 770 (1884).
Ssgr: (2 d) RANK-STARR. bot. starrarten Carex elongata Lin. (med slanka, slutligen lutande l. nedliggande strån). Linné Fl. nr 753 (1745). Krok o. Almquist Fl. 1: 195 (1888). —
Avledn.: RANKHET, r. l. f. [jfr t. rankheit] egenskapen l. förhållandet att vara rank; särsk. sjöt. till 4. RP 1: 103 (1628). Hellström Storm 335 (1935).
Spoiler title
Spoiler content