RANKA raŋ3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. ranka; jfr mht. ranken, röra sig hit o. dit; till samma stam som föreligger i RANK, adj., samt (med annat avljudsstadium) i sv. dial. rinka, ricka, sitta l. stå ostadigt, vackla, vicka o. d. — Jfr RANKA, sbst.1, 3—4, RANKIG, adj.1]
1) (numera föga br.) om sak (l. person; se a, b, c): på grund av glapp l. lös fogning l. ostadigt underlag sitta l. stå ostadigt l. vackla, vicka fram o. tillbaka, vara rankig; äv. om fogning o. d.: vara lös l. ostadig. En sådan hopasättning (med en tapp) kan sedan aldrig ranka eller lossna. GPolhem PVetA 1745, s. 11. Kistan (hade) så när fallit i backen, derföre at fötterne under båren stodo ranckande och ville löpa i kors. Posten 1769, s. 751. Bordet, stolen rankar. Sundén (1888). Auerbach (1913). — särsk.
a) om åkande: skaka l. vicka hit o. dit, guppa, skumpa l. dyl. (Somliga redo, andra gingo till kyrkan) medan de gamla kommo rankande i kyrkkärrorna. Engelke HelsSägn. 16 (1899).
b) (†) i uttr. sitta och ranka på en stol, om person: sitta o. gunga l. guppa på (bakbenen av) en stol. Nordforss (1805).
c) (†) tr., om person, med avs. på stol: fördärva l. göra rankig gm att sitta o. gunga l. guppa på (bakbenen av) den. Jag låvar att jag skall varda god och beselig och icke ranka stolarna och icke söndra glas. KATavaststjerna (1867) hos Söderhjelm Tavaststj. 7.
d) (†) sjöt. ss. vbalsbst. -ning, rankhet. Ny Method at pröfva lasten i et Skep, til lagom styfhet ock rankning. VetAH 1743, s. 270.
3) (†) om person: gå o. driva, släntra; ”ranta”. Lind (1749).
Särsk. förb.: RANKA AV OCH TILL. (†) till 1; om fartyg: gunga l. vicka hit o. dit, guppa l. dyl. Stiernhielm Jub. 120 (1644, 1668).
Ssg: (1) RANK-LÖS. [jfr sv. dial. rankalöser, rankelös] (†) som sitter löst l. glappar, rankig l. dyl. Kugghjulet och trillan i samma hus förslitne och ranklösa. Ambrosiani DokumPprsbr. 120 (i handl. fr. 1828).
