SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RASA ra3sa2, v. -ade (GlRom. 8: 1 (NT 1526: rasar, pr. sg.), Psalt. 46: 4 (Bib. 1541: rasadhe, ipf.) osv.) ((†) pr. sg. -er L. Paulinus Gothus Ratio 55 (1617), Swedberg Cat. 300 (1709); ipf. -te Dahlstierna (SVS) 58 (1698)). vbalsbst. -AN (†, PErici Musæus 1: 56 a (1582), Dalin Vitt. 3: 141 (c. 1745)), -ANDE, -NING (numera bl. i bet. I, föga br., Olffson Christiern 20 (1644: Raasnings Tijdh)), Lindestolpe SuurbrFr. 45 (1718; i bet. II 5 b), Klint (1906; i bet. I 1 a).
Ordformer
(förr äv. raas-, rass-, rasz-)
Etymologi
[eg. två skilda ord i avljudsförh. till varandra, dels (i bet. I) motsv. nor. rase, isl. rasa, glida, snava, dels (i bet. II) motsv. dan. o. nor. rase, av mlt. o. t. rasen; jfr äv. dels isl. rasa, rása, vilt storma fram o. d., dels isl. rǽsa, sätta i rörelse, feng. rǽsan, storma fram, ila. — Jfr RAS, sbst.3, RASA, sbst., RASANDE, RASERI]
I. betecknande störtande l. våldsamt fall o. d.
1) om byggnadsvärk l. ngt uppstaplat l. massa (t. ex. av jord l. snö l. grus) som bildar en hög l. annan formation l. vilar ss. ett täcke ovanpå ngt o. d.: störta omkull resp. störta in l. falla l. sjunka ihop l. störta l. falla l. glida ned, i allm. med särskild tanke på att fallet sker dels med ett sönderfallande av byggnadsvärket osv., dels med en viss våldsamhet o. under åstadkommande av ett brak o. d. Snön som låg på taket hade börjat rasa. Stiernhielm Fred. 1 (1649). Härutaf (dvs. av det myckna rägnet) måste högderna efterhand sätta sig, berg rasa (osv.). Bergman Jordkl. 2: 239 (1774). I Bonn rasade en fabriksskorsten. VL 1897, nr 66, s. 3. Att ställningar rasade förekom ibland. ByggnArbMinn. 129 (1950). — särsk.
a) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ning, rasande, ras. HC11H 12: 85 (1697). Ambrosiani DokumPprsbr. 59 (i handl. fr. 1830). Klint (1906).
b) (i vissa trakter) lant. om (övermogen) säd o. d.: falla ut ur axen (i stor mängd); äv. med subjektsväxling, med subjekt betecknande växande l. avskuren säd; jfr DRÖSA, v. I 4, DRÖSLA I; jfr äv. c. Dalin (1855). Östergren (1935).
c) (numera bl. tillf.) om ett enstaka föremål: lossna o. falla ned l. ut o. d.; jfr b. Sahlstedt 437 (1773). En tegelsten rasade ifrån taket öfver hufvudet på honom. Nordforss (1805). TT 1878, s. 107.
d) bildl. l. allmännare: störta, falla, sjunka o. d.; numera bl. i anv. med jämförelsevis nära anslutning till huvudbet.; jfr 2. Ju mer förnäm man är, ju större dödens fasa: / Från Thronen ned i graf, är svårt at hastigt rasa. SvMag. 1766, s. 12. Jag såg i stoft de höga välden rasa. LBÄ 33—35: 2 (1800). Därmed (dvs. med ett visst faktum) rasar Lönnroths .. hypotes. HT 1934, s. 176. Låt kilona (dvs. ngns vikt) rasa! DN(A) 1954, nr 20, s. 14. Fyllerisiffrorna rasade i botten. Därs. 1955, nr 275, s. 1. särsk. (numera bl. ngn gg) om kurs (på mynt o. d.): falla hastigt o. kraftigt. Chydenius 23 (1765). År 1763 då coursen rasade til 100 mark. Fischerström Mäl. 366 (1785). BL 10: 37 (1844).
2) [i utvidgad anv. av 1 d, delvis med anslutning till II] bildl.: rusa våldsamt o. hastigt (åt visst håll), störta o. d.; numera bl. i särsk. förb. Detta tal, mine Herrar, tycks rasa åt en Anarchie. Dalin Arg. 2: 285 (1754; 1734: ramlar).
3) (mindre br.) tr.: rasera, riva (ned), välta omkull; äv. bildl.: riva ned, störta omkull (ngt). JernkA 1827, Bih. s. 66. Då man rasat den sist återstående delen af yttermuren hade (osv.). NDAVL 1911, nr 192, s. 4. Blanck GeijerGötDiktn. 399 (1918; bildl.). Lastbil rasade mur i Mölndal. GbgP 1954, nr 102, s. 32.
II. betecknande att ngt försiggår l. att ngn uppträder på ett våldsamt sätt o. d.
1) om naturkraft l. naturföreteelse, t. ex. hav, storm, oväder, eld(svåda), vulkan(utbrott) o. d.: vara i en våldsam rörelse resp. fara våldsamt (o. förödande) fram l. förlöpa l. försiggå på ett våldsamt sätt o. d. Haffuet rasadhe och swalladhe. Psalt. 46: 4 (Bib. 1541). Een starck Jordebäfning, som warade i 8. Dagar, och rasadhe så, at Folcket togh sin Unflycht uthur sine Huusz til slätta Fältet. RelCur. 121 (1682). Det rasade .. ett svårt oväder med åska. Trenter AldrNäck. 136 (1953).
2) om ngt som liknas vid l. kan jämföras med en naturkraft l. naturföreteelse, t. ex. epidemi, feber, lidelse, vrede, krig, gift o. d.: värka resp. förlöpa på ett våldsamt (o. förödande) sätt, härja (vilt), grassera; pågå; råda; stundom (med ett subj. som uppfattas mer l. mindre klart ss. en personifikation) utan bestämd avgränsning från 3. Synden rasar j kötit. GlRom. 8: 1 (NT 1526). Himmel, hvilka qval bland mina känslor rasa. Lidner (SVS) 1: 255 (1781). Influensaepidemien, som rasade i fjol höstas. Moberg Rosell 5 (1932). I öster rasar världshistoriens största slag. Zetterström VärldHj. 20 (1942).
3) om person (l. djur): uppträda l. fara fram på ett våldsamt o. besinningslöst sätt; särsk. (o. numera nästan bl.; jfr dock b o. c) med tanke på att ngn i sitt handlande drives av en våldsam affekt, som gör att han handlar blint, vettlöst, utan hänsyn o. i vild förstörelselust o. d.; förr äv. allmännare: fara våldsamt fram, med förövande av grymma våldshandlingar l. åstadkommande av stor förödelse o. d.; utan bestämd avgränsning från 4; jfr äv. 2. Hedningana skola rasa. Psalt. 46: 7 (öv. 1536; Bib. 1917: larma). Therföre rasar han (dvs. djävulen) så grufueliga. PErici Musæus 1: 14 a (1582). Vthi Keyser Adriani tijdh begynte Judarna at raasa, företagandes sigh itt nytt och häfftigt Krijgh emot the Romare. Schroderus Os. 1: 110 (1635). I sin vilda framfart nedgjorde .. (bärsärkarna) allt, som kom i deras väg, och rasade t. o. m. mot döda föremål. NF 2: 354 (1877). Jag kunde ha rasat som Otello. Carlsson MinB 142 (1912). — särsk.
a) i vissa uttr.
α) med bestämning som anger vad man vill få till stånd med sitt våldsamma uppträdande o. d., i sådana uttr. som rasa efter ngt, äv. rasa att (förr äv. till att) göra ngt; i sht förr äv. närmande sig bet.: drivas av l. ha ett våldsamt begär efter (att göra) ngt; jfr RASERI II 5. Ther Gudz ordz förföliare rasa och fijkias som mest til at vthsleckia, ther warder elden thes större. LPetri 3Post. 35 b (1555). Tvedrägten rasar att sönderslita fosterlandet. Wallin Vitt. 2: 311 (1811). Att höra .. pöbeln rasa efter blod. Laurin Våld 413 (1910).
β) (†) rasa fritt, närmande sig bet.: bära sig åt l. gå på hur som helst l. dyl.; jfr b. SkrVSocLd 22: 131 (c. 1685). När vi se, at hvar och en får rasa fritt och lagen öfverträdes. 2RARP 15: 54 (1746).
γ) (†) rasa över skaklarna, skena l. hoppa över skaklarna (i bildl. bet.). Man får göra hvad möjeligt är, för att de (dvs. mössorna) ej rasa öfver skacklorna. Tersmeden Mem. 4: 231 (1765).
b) föra ett vilt o. tygellöst l. glatt liv (i sus o. dus, i vild yra, med hämningslöst tillfredsställande av sina lustar), leva om; låta sin levnadslust få fritt spelrum; särsk. i uttr. ungdomen rasar o. d.; ofta svårt att skilja från c. Ungdomen wil giärna raasa. Grubb 573 (1665). Fast gossen yrer är, må han väl något rasa / I sina vngdoms åhr. Kolmodin QvSp. 1: 61 (1732). Tro intet min kära Christen, at den är melancholisk, som intet är med och rasar. Hoffmann Förnöjs. 426 (1752); jfr c. Sången klingar kring gator och gränder — ungdomen rasar — det är vårkänningar. Strindberg Brev 1: 23 (1870). Ungdomen rasar, sa' käringen, då hon hoppade öfver halmstrået. Granlund Ordspr. (c. 1880). IllSvOrdb. (1955). — särsk. (numera knappast br.) i sådana uttr. som rasa i synden l. syndalustar l. köttet o. d., föra ett vilt o. tygellöst liv i synd o. med tillfredsställande av sina lustar o. d. Rasa i Kötet wild och kååt. Sigfridi L 6 b (1619). At rasa uti synden intil dödssängen. Bælter JesuH 6: 541 (1760). Rasa icke så förmätet i dina syndalustar. Schartau Pred. 30 (1820).
c) i lek o. d. fara fram på ett våldsamt l. stojande sätt, leka l. skämta på ett vilt o. stojande l. ystert o. uppsluppet sätt, nojsa, ”väsnas”, ”härja”, ”rusta”; jfr b. När the (dvs. katterna) springa och rasa, säger man them förwenta ondt Wäder: När lungt blijr, hålla the sigh stilla igen. Palmchron SundhSp. 17 (1642). Alltid glad och munter, rasade han ej ogärna med en vacker flicka. MoB 2: 162 (1798). En stojande, svärmande barnskara, som ystert rasar på sandplanen. Carlsson Stockholmskan 47 (1915). Då började Nathan skratta och leka och rasa med hunden. Bergman Farmor 157 (1921).
4) [specialfall av 3] visa våldsam vrede l. ursinne; i vrede l. ursinne föra ett våldsamt, obehärskat språk l. komma med häftiga anklagelser l. hotelser mot ngn l. ngt; vara våldsamt vred l. ursinnig; jfr 3. Rasa mot ngn l. ngt. Rasa över ngt. The rasa emoot euangelium. OPetri 2: 125 (1528); jfr 3. Brask Pufendorf Hist. 227 (1680). I Skånska nationen rasar hypochondristen Jönsson mot Ljunggren. AnderssonBrevväxl. 2: 151 (1853). Skådespelerskan rasade, kramade ihop tidningen, ögonen sprutade eld och hon skar tänderna. Hellander Teaterorig. 15 (1900). Hemberg rasade och svor. UrDNHist. 1: 342 (1952).
5) om våldsamt l. förvirrat beteende o. d. på grund av sjukdom.
a) (†) uppträda våldsamt l. bete sig l. tala förvirrat i feberyrsel, yra o. d.; jfr b. En part (av de pestsjuka ha) rasat in til sitt yttersta. STörling (c. 1710) hos Swedberg Dödst. 611 (”593”); jfr b. Antingen rasar karl'n eller måste han grubbla på verser. Adlerbeth HorSat. 88 (1814). Thomander 3: 273 (1826).
b) uppträda våldsamt l. bete sig l. tala förvirrat o. d. på grund av sinnessjukdom; numera bl. ngn gg, i fråga om (ett anfall av) våldsamt uppträdande; förr äv. mer l. mindre klart metonymiskt för: vara vansinnig; i äldre ex. stundom svårt att skilja från a. 1Sam. 21: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: bete sig vanvettigt). At (den sinnessjuke studenten Blanck) tages fast, och sättes på slåttet, emedan han nu igen hafver begynt rasa. ConsAcAboP 4: 261 (1675). När man ser och hörer ursinniga rasa i Dårhuset. GT 1787, nr 97, s. 4. Adlerbeth HorSat. 67 (1814).
c) (†) i oeg. l. bildl. anv.: (utan att yra l. vara vansinnig) bära sig åt l. bete sig ss. en vanvettig l. yrande person, handla l. uppträda l. tala l. tänka alldeles vansinnigt l. dåraktigt, vara tokig o. d. (Papisterna) storliga rasa och galne äre, som mena at brödh och wijn warda Christi lekamen och blodh. Chesnecopherus Skäl E 4 a (i handl. fr. 1587). Alla andra Svärmare (än Svedenborgs anhängare) pläga dock rasa med en viss ordning. Kellgren (SVS) 2: 242 (1787).
Särsk. förb.: RASA AV10 4. jfr avrasa.
1) (mera tillf.) till I 1: rasa o. falla av. Svedelius Koln. 135 (1872). HantvB I. 8. 2: 15 (1940).
2) (mera tillf.) till II 3 b, c, i uttr. rasa av sig ngt, göra sig kvitt ngt gm att rasa (ut). Beskow Greta 88 (1901).
RASA BORT10 4. (mera tillf.) till II 3 b, c.
a) göra sig kvitt (ngt) gm att rasa (ut). Smith Rönnerkr. 330 (1912).
b) förbruka (tid) på att rasa l. leka o. d. CIHallman 357 (1779).
RASA FORT. (†) till II 3 b: fortfara l. hålla på med att rasa l. leva om o. d.; äv. oeg., med subj. betecknande tid: förgå under ett vilt o. glatt liv l. dyl. Stiernman Riksd. 361 (1586). The .. raasa foort vthi synden. Lælius Jungf. A a 4 a (1591). Stiernhielm Herc. 501 (1658, 1668; om år).
RASA FRAM10 4. jfr framrasa.
1) (numera bl. tillf.) till II 1, 2, om naturkraft l. naturföreteelse l. ngt som kan jämföras därmed: draga l. storma fram med stor våldsamhet. Fennia XVI. 3: 132 (1761; om epidemier). PT 1896, nr 68, s. 3 (om skogseld).
2) (numera föga br.) till II 3: fara fram på ett våldsamt l. besinningslöst sätt l. (förr) med stor grymhet; rusa fram i rasande fart l. med stor våldsamhet; storma fram; äv.: rusa blint åstad. Warnmark Epigr. B 1 a (1688). (De) som af oförstånd rasa fram. Isogæus Segersk. 610 (c. 1700). I synnerhet rasade en Rysk Öfwerste Schultz omenniskligen fram. Nordberg C12 1: 781 (1740). Strindberg RödaR 77 (1879). särsk.
a) (†) till II 3 b: föra ett vilt o. tygellöst l. glatt liv o. d. Isogæus Segersk. 1202 (c. 1700). Rasa fram i liderlighet och laster. Björn FörfYngl. 84 (1792).
b) (†) bildl. l. oeg.: fara fram l. gå på l. dyl. Schück VittA 3: 353 (i handl. fr. 1678). Exempel kallas Beispiel; Auctorer heta Schriftstellers; och så rasar man fram .. i alla vetenskaper (med förtyskningen). Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 4, s. 15 (”14”).
RASA HOP, se rasa ihop.
RASA IGEN10 04. till I 1. jfr igen II 1 c. HC11H 12: 86 (1697). jfr igenrasa.
RASA IHOP10 04, äv. HOP4. till I 1: rasa o. falla ihop. Sjöstedt Västafr. 355 (1904).
RASA IKULL, se rasa omkull.
RASA IN10 4. jfr inrasa.
1) till I 1: rasa o. falla in, störta in. Rålamb 8: 46 (1691).
2) (numera föga br.) till II 1, 3: rusa l. störta in våldsamt l. med rasande fart, storma in. Swedenborg RebNat. 1: 8 (1719; om vattenmassa). Lagerbring 1Hist. 1: 141 (1769).
RASA KRING, se rasa omkring.
RASA KULL, se rasa omkull.
RASA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. jfr nedrasa.
1) till I 1: rasa o. falla ned. Holmkvist BergslGruvspr. (i handl. fr. 1684). Ett hussvalbo med ungar hade rasat ned. Rosenius SvFågl. 2: 289 (1924).
2) (mindre br.) till I 3: riva l. störta ned (ngt). Rättnu rasas tornet neder. Landsm. VII. 6: 72 (1890). GbgP 1948, nr 80, s. 6.
3) (numera knappast br.) till I 2 l. II 3: rusa ned med våldsam fart, storma ned. Lidner (SVS) 2: 170 (c. 1785).
RASA OM10 4. till II 3 c: ”rusta” l. nojsa l. dyl. Han rasade om med Hilma. Krusenstjerna Fatt. 2: 271 (1936).
RASA OMKRING10 04 l. KRING4. (numera knappast br.) till II 3: rusa omkring på ett våldsamt sätt, fara omkring ss. en rasande o. d. Dahlstierna (SVS) 58 (1698). Strindberg Fagerv. 94 (1902).
RASA OMKULL10 04 l. IKULL04 l. KULL4. till I 1. Sahlstedt 437 (1773). jfr kullrasa.
RASA PÅ10 4.
1) (numera knappast br.) till II 3, tr.: rusa på (ngn) ss. en rasande l. dyl. Widekindi KrijgH 253 (1671). Björner Thorst. 16 (1737).
2) (mera tillf.) till II 4, intr.: gå på l. fortfara med att rasa. Strindberg SvÖ 2: 396 (1883).
RASA SAMMAN10 32 l. 40. till I 1: störta samman; äv. bildl. Böök Tegnér 1: 57 (1917; bildl.). jfr sammanrasa.
RASA STA(D), se rasa åstad.
RASA TILL. (†)
1) till II 1, om oväder l. dyl.: ge sig till att rasa o. storma o. d. Lybecker 209 (c. 1715).
2) till II 3: gripas av raseri, sätta i gång med våldsamheter; rusa åstad blint o. besinningslöst; sätta i gång l. gå på med ngt med våldsam fart. G1R 10: 12 (1535). Tå .. Menigheten .. (fick reda på att judarna dräpte kristna barn) rasade hon til, och föruthan Åtskildnat drap Judarna. Schroderus Os. 2: 746 (1635). Det ä löjliget, att jag inbillar mig, att fördenskull jag rasar till och skrifver fort, så skall brefvet komma destosnarare fram. Ekeblad Bref 2: 322 (1662).
RASA TILL VÄGS. (†) till II 3: rusa åstad (blint o. besinningslöst l. hänsynslöst), gå till väga på ett våldsamt o. besinningslöst sätt. Verelius 26 (1681). Livijn 2: 299 (1834).
RASA UNDAN10 32, äv. 40.
1) (numera bl. tillf.) till I 1: rasa o. åka l. glida o. d. undan. Hoppe (1892). Sanden rasade undan. Lundh Ljungh. 140 (1905).
2) (†) till I 2 l. II 3: rusa undan med våldsam fart. Nordberg C12 1: 435 (1740).
RASA UPP. (†) till I 2: rusa upp våldsamt o. hastigt; jfr upprasa.
a) om (mynt)kurs, räntesats o. d.: hastigt gå kraftigt upp, stiga våldsamt. Coursen steg emot Riksdagen til 68 1/2, och efter Järnmarknaden rasade han upp til 75 mark. Zettersten AnmMynt 141 (1771). Ekelund 1FädH II. 2: 103 (1831).
b) om anspråk: våldsamt stegras. Skamlösa anspråk, som rasade up til vildhet. Thorild (SVS) 3: 89 (1791).
c) om person: med våldsam fart ta l. komma sig upp ekonomiskt. Yppighets-handel .. En Handel, på hvars phantastiska ombyten nu tusende lurendrejande Vågspelare rasa upp, och störtas. Thorild (SVS) 3: 320 (1790).
RASA UPPÅT10 40. (tillf.) till I 2, om pris: hastigt gå kraftigt upp, stiga våldsamt. Priserna rasar uppåt. AB 1954, nr 53, s. 5.
RASA UR10 4, förr äv. UTUR. till I 1. jfr urrasa.
a) (mera tillf.) rasa o. falla ur ngt. HbSkogstekn. 363 (1922).
b) (i vissa trakter) till I 1 b, om (övermogen) säd o. d.: falla ut ur axen. GT 1786, nr 81, s. 2.
c) (i vissa trakter) om innehållet i en säck: rinna ut ur säcken. Östergren (1935).
RASA UT10 4. jfr utrasa.
1) till I 1.
a) (mera tillf.) rasa o. breda ut sig l. falla ut l. dyl. Igenom .. brädden hindras at Milan icke kan skrina och rasa ut, då hon sätter sig. Wallner Kol. 78 (1746). När ett nytt (tidnings-)klipp skulle läggas in i skåpet, rasade de gamla ut. UrDNHist. 1: 320 (1952).
b) (i vissa trakter) till I 1 b, om (övermogen) säd o. d.: falla ut ur axen. Hellström NorrlJordbr. 465 (1917; om gräsfrö).
2) (†) till I 2 l. II 3: rusa ut hastigt o. våldsamt, störta i väg l. dyl. Lagerbring 1Hist. 1: 582 (1769).
3) till II 1, 2, om naturkraft l. naturföreteelse l. ngt som kan jämföras därmed.
a) (numera bl. tillf.) rasa o. gå ut l. sprida sig (i viss riktning, över ngt o. d.). Geijer I. 3: 167 (1825). Låt nu er vredes åskmoln rasa ut öfver mig. Jolin Kom. 114 (1845). Holmström LändStränd. 1: 27 (1913).
b) (†) i uttr. rasa ut i ngt, bryta ut i form av l. övergå till ngt våldsamt. Nu rasade folkets tystnad ut i ett rytande allarm. Fahlcrantz Schiller Fiesko 70 (1821). Topelius 24: 316 (1862).
c) rasa till dess rasandet upphör, rasa färdigt l. slut. Lagerström Jeppe 34 (1735). Vintern rasat ut bland våra fjällar. Sätherberg Dikt. 1: 152 (1837, 1862). Fröding ESkr. 1: 69 (1890).
4) till II 3.
a) (numera knappast br.) sätta i gång med ett våldsamt, larmande uppträdande; äv. om häst: (ge sig till att) uppträda på ett ystert o. bråkigt sätt o. d. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 19 (1836; om häst). Äfven ofta midtuti .. (musikstyckena) rasade de (dvs. åhörarna) ut (med våldsamma applåder) och öfverröstade den fortspelande orkestern (på konserten). Wallin Bref 279 (1849).
b) (numera knappast br.) med innehållsobj., i uttr. rasa ut sin hämnd över ngra, låta sin hämnd gå ut över ngra med våldsam styrka l. dyl. Blanche Våln. 565 (1847).
c) ge utlopp åt sin lust att rasa (o. fortsätta därmed, så länge man vill l. orkar), rasa färdigt l. slut. Linc. (1640). Den svenske björnen (dvs. K. XII) har rasat ut / Och ligger bunden i Bender. Snoilsky 4: 32 (1887). särsk.
α) till II 3 b. VDAkt. 1694, nr 825. Du känner ynglingarnes art. De måste rasa ut. Rydberg Ath. 280 (1859, 1866). Martinson VägKlockrike 263 (1948).
β) till II 3 c. Låta barnen rasa ut. ÅbSvUndH 25: 55 (1867).
d) (†) i uttr. rasa ut med ngt, gm våldsam framfart totalt göra slut på l. förstöra ngt. Rålamb 13: 112 (1690).
5) till II 4: rasa till dess rasandet upphör. VLitt. 1: 354 (1902)
RASA UTUR, se rasa ur.
RASA ÅSTAD10 04, vard. äv. STA(D)4. (numera knappast br.) till II 3: rusa åstad blint o. besinningslöst l. i våldsam framfart l. rasande fart l. dyl. G1R 25: 497 (1555). Personer, som wäl och stadigt gå sina saker igenom och icke förhastigt rasa stad. Rudbeck Atl. 2: 331 (1689). Högberg Vred. 2: 218 (1906).
RASA ÖVER ÄNDA10 10 32. (mera tillf.) till I 1: rasa omkull. Rålamb 8: 53 (1691).
Ssgr (Anm. Flertalet av de under A upptagna ssgrna kunna äv. hänföras till ras, sbst.3 II; se för övr. ras, sbst.3 ssgr, där sådana ssgr som kunna hänföras till såväl rasa, v. I, som ras, sbst.3 I, upptagits): A: (II 5 b) RAS-BETT. (†) rabies. Linné GenMorb. 13 (1763).
(II 3) -BOCK. [sv. dial. (Finl.) rasbock] (†) galenpanna, vildhjärna. Pilgren FigBröll. 117 (1785).
(II 3 c) -BYTTA. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) yrhätta. Dalin Arg. 1: nr 50, s. 2 (1733). Östergren (1935).
(II 3 c) -FULL. (†) ystert lekfull, full av skoj o. lek. Braun Calle 185 (1843). Sundén (1888).
(II 3, 4) -GUDINNA. (†) furie. Dahlstierna (SVS) 209 (c. 1696).
(II 3 b, c) -LYSTNAD. (†) yrhet, leklust, nöjeslystnad. Wallenberg (SVS) 1: 294 (1771).
(II 3) -PANNA. (ras- c. 1700. rase- 1566) (†) galenpanna, vildhjärna. BtFinlH 4: 309 (1566). Krijg är alla bångstyrigas rätte tuchtmästare, ther uthi månge raaspannor spächte blifwa. Isogæus Segersk. 499 (c. 1700).
(II 3 c) -STADIUM. stadium i livet, som utmärkes av benägenhet för lek o. ras. TSvLärov. 1942, s. 330.
(II 3 b) -TID, sbst.2 (sbst.1 se ras, sbst.3 ssgr). (ras- 1805 osv. rase- 1733, 1754) [jfr d. rasetid] (numera bl. tillf.) tid då ngn för ett vilt o. tygellöst l. glatt liv o. d. At gubbar icke saknade .. sin ungdoms rase-tid. Dalin Arg. 1: 42 (1733, 1754). Auerbach (1913).
-VILL l. -VILD. (-vild 18031876. -vill 1691 osv.)
1) (†) till II 1, 2, om naturkraft l. naturföreteelse l. ngt som kan jämföras därmed: våldsam, häftig, rasande; äv. allmännare l. bildl., betecknande stor intensitet, hög grad l. stor myckenhet. Livijn 1: 280 (1817). En rasvill öfverdrift. Frey 1843, s. 448. Rasvill storm. Solander Aisch. 25 (1875).
2) (†) till II 3, 4, om person: som far fram på ett våldsamt l. besinningslöst sätt, som befinner sig i ett tillstånd av l. handlar i vilt raseri, rasande, våldsam, ursinnig; vild. Reenhielm OTryggw. 66 (1691). Jag blir så rasvill, at jag dör. Envallsson TalTafl. 51 (1782). (Bärsärkarna) voro öfverdådige och rasville Kämpar. Botin Hist. 1: 144 (1789). Bäckström Sång. 230 (1876).
3) (i vissa trakter) till II 3 b, om person, glädje, tid o. d.: som för resp. utmärkes av ett vilt o. tygellöst l. glatt liv o. d., hämningslös, vild o. yr; ofta svårt att skilja från 4. En sinnlighetsdrucken och rasvill gamman. Atterbom Siare 4: 137 (1847). Rasvilla ungdomsår. DN(A) 1928, nr 231, s. 4.
4) (i vissa trakter) till II 3 c, om person (särsk. barn), lek o. d.: yr, stojande, vild, bråkig o. d.; jfr 3. Dalin (1855). Östergren (1935).
5) (i vissa trakter) till II 3, om häst: yster, bångstyrig, bråkig. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 18 (1836). Östergren (1935).
6) [jfr ras, sbst.3 II 5] (†) till II 3 (c): som för ett våldsamt oväsen, larmande, bråkig l. dyl. De rasvilla och stojande trumpeterna, basunerna .. och basfiolerna. Sturzen-Becker 2: 104 (1844, 1861).
7) (†) till II 5 b, c: tokig, galen, befängd, rasande. Ekblad 312 (1764). (Om man placerar) här Tusende daler, der Tusende daler, så måtte det ej vara så rasvilt, at man skulle å alla ställen blifva på en gång snillad. Weise 1: 66 (1769). Nu är det alldeles rasvillt. Dalin (1855). Sundén (1888).
(II 3, 4) -VILLA, r. l. f. (†) ursinne, raseri l. dyl. Ekblad 312 (1764).
(II 3 b) -ÅR. (ras- c. 17001798. rase- 17341757) (numera bl. tillf.) år av vild ungdomsyra l. ohämmad levnadslust o. d. Isogæus Segersk. 735 (c. 1700). Stridsberg Friman 74 (1798).
B (†): (II 3 c) RASA-HÄTTA, f. yrhätta. Lælius Jungf. G 6 a (1591).
C (†): (II 3, 4) RASE-ANDE. furie. Dahlstierna (SVS) 349 (c. 1696).
-PANNA, -TID, -ÅR, se A.
D (†): (II 3 b) RASNINGS-TID. = ras-tid, sbst.2 Olffson Christiern 20 (1644; i två ord).
Avledn.: RASAKTIG, adj. (†) till II: rasande, våldsam; ursinnig o. d. Aurivillius Gr. 97 (1684). Serenius (1741). Dens. Ccc 2 a (1757). särsk. till II 3 b, om person l. ngns leverne: som för resp. utgör ett vilt o. tygellöst l. ett glatt liv, vild o. yr. Ett raasachtigt lefwerne. Isogæus Segersk. 499 (c. 1700). Dalin Vitt. II. 6: 39 (1736). Serenius Ccc 2 a (1757).
Avledn.: rasaktighet, f. (†) till rasaktig slutet: vilt o. tygellöst l. glatt liv. VDAkt. 1680, nr 352.
RASAKTLIG, adj. (†) till II: rasande; ursinnig; som är från vettet. Linc. Qqq 4 a (1640). Hamb. (1700).
RASARE, m. (†) till II 5 b: galning. 2Kon. 9: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: vanvetting). Spegel 364 (1712).
RASERSKA, f. (†) till II 3, 4: furie. Verelius Run. 2 (1675).
RASIG, se rasig, adj.2
Spoiler title