REFORMATOR re1forma3tor2 l. ref1-, äv. 1040, m.||ig.; best. -n ((†) -en Fries BotUtfl. 1: 165(1843)); pl. -er -atω4rer l. 01040.
Etymologi
[jfr t. o. ä. eng. reformator, fr. réformateur; av lat. reformator, avledn. av reformare (se REFORMERA); jfr REFORMATÖR]
1) (numera ofta uppfattat ss. utvidgad l. bildl. anv. av 2) person som arbetar för l. som inför l. genomför en (viss) reform l. (vissa) reformer; nydanare, omdanare. Största olyckan är, at hvar Informator i språket, vil tillika blifva en Reformator. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 2, s. 7. Linné, naturkunnighetens store reformator. Odhner G3 1: 581(1885). Danmark ägde i Nyrop en konstens reformator. Östberg ArkAnt. 137(1928). — jfr SAMHÄLLS-,SOCIAL-REFORMATOR.
2) [specialanv. av 1] om var o. en av ledarna av den kyrkliga reformationen under 1500-talet. De svenska reformatorerna. Luther var Tysklands reformator. Swedberg Lefv. 302(i handl. fr. 1714). Reformatorerna, i synnerhet Olavus Petri, började utge en mängd skrifter, afsedda för den stora allmänheten. Schück o. Lundahl Lb. 1: 11(1901). KyrkohÅ 1942, s. 275.— jfr KYRKO-REFORMATOR.
