[jfr t. renuntiation, renunziation, eng. renunciation, fr. renonciation; av lat. renuntiatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till renuntiare (se RENONSERA, v.1)]
1) avstående från l. uppgivande av alla anspråk på ngt; avsägelse; numera nästan bl. (i skildring av ä. förh., föga br.) om tronavsägelse. 2SthmTb. 4: 507(1574). Drottningens renunciation skedde om morgonen den 6 Juni. Brahe Tb. 92(c. 1660). Rättsförhållanden (kunna) upplösas .. genom Renunciation. Schrevelius CivR 1: 168(1844). 2SvUppslB(1952).
2) [jfr med avs. på betydelseutvecklingen AVSÄGA] (†) skriftlig handling vari man offentligen frånkänner ngn rätten till tronen, uppsägelseakt l. dyl. Så snart then Renunciation är stält och publiceret, och orsakerne gifwe (sannol. fel för: gifne) tilkenne, hwarföre wij hafwe skildt osz ifrån Konungen i Påland och hans Barn, Så (osv.). SvRStBesl. A 3 b(1604). RARP 2: 23(1633).
Ssgr: RENUNTIATIONS-AKT.
1) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till 1: avsägelseakt. Schönberg Bref 2: 167(1778). Ekbohrn(1904).
