RESE re3se2, adj. oböjl. (l. adv.).
Etymologi
[sv. dial. rese; sannol. utvecklat ur uttr. i rese, i sådana förbindelser som vara l. ligga i rese, med en urspr. bet.: ligga o. fåfängt försöka resa sig; jfr sv. dial. kon ä (i) rese, kon är utsvulten (o. kraftlös, så att hon icke kan resa sig upp), samt nor. dial. liggja aa reise, ligge i reise, ligg-e-reise, om kreatur o. d.: göra upprepade fåfänga försök att resa sig, ligga kraftlös utan att kunna resa sig; till ett vbalsbst. till RESA, v.2, bildat på samma sätt som FISKE till FISKA, FÖLJE till FÖLJA m. fl. — Jfr RESEN, adj.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i sådana uttr. som vara l. lägga sig rese, om häst l. nötkreatur o. d.: vara l. ligga (utsvulten o.) kraftlös resp. lägga sig o. bli liggande kraftlös utan att kunna resa sig upp. Hesthen war Resse och han doo jnnan 8 wekur. UpplDomb. 5: 29 (1599). Ullenius Röthm. § 31 (1730: Legga sig rese).
SAOB
