RESEN re3sen2, adj. -set, -sne, -sna.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som på grund av utmärgling har svårighet att kunna resa sig på benen; vanl. allmännare: utsvulten, utmagrad, utmärglad; vanl. om (hus)djur (särsk. häst l. nötkreatur), stundom äv. (i sht skämts.) om människa. UHiärne Vitt. 25 (1668; om dragdjur). Rålamb 13: 84 (1690; om får). Då .. (arrendatorn) kommer til godzet swånger och resen, blijr han innan några åhr feet, full och rijk. Hiärne 2Anl. 316 (1706). Prelaterne (Peder Sunnanväder o. mäster Knut) .. sattes bakfram på resne hästar, at föras baklänges in igenom Stadsens Norra Port. Celsius G1 1: 290 (1746). Resen appellatur pecus præ macie adeo languidum, ut pedibus insistere ægre valeat. Ihre (1769). KronobgLT 1838, nr 11, s. 3. Lundell (1893).
