[jfr t. ressentiment, eng. resentment; av fr. ressentiment, vbalsbst. till ressentir (se RESSENTERA)]
(känsla av) förtrytelse l. harm l. ovilja l. bitterhet; agg, groll; bitter hågkomst; särsk. om känsla att vara förorättad o. härav härflytande groll; förr äv. övergående i bet.: beivrande; jfr RESSENTERA 3. Wi .. anse thetta (dvs. faktorernas egennyttiga utnyttjande av egna bruk) för et strafwärdigt procedere, som Wi icke böre utan efterfrågande och behörigt resentiment låta passera. Bergv. 1: 307(1682). Om någon personellement utan skiäl angripes, då håller jag des resentiment aldeles billigt. 2RARP 15: 118(1746). Den känsla av synd och skuld, som fanns i .. (judarnas) förtvivlan (över folkets nöd o. betryck vid tiden för Jesu framträdande), var starkt uppblandad med ressentiment, hat, vild fanatism. SvD(A) 1931, nr 4, s. 7. (G. M. Armfelts)förmodan, att denna scen (mellan honom o. H. Liljensparre) hos Liljensparre efterlämnat några ressentimang, torde få anses väl grundad. Staf PolisvSthm 200(1950). Idun 1952, nr 4, s. 30.
-SKAPANDE, p. adj. Ett ressentimentskapande förmynderskap (över den tyska ungdomen). Myrdal Komment. 25(1944).
B: RESSENTIMENTS-MÄNNISKA. [jfr t. mensch des ressentiment (Nietzsche)] jfr -natur. De av .. (Nietzsche) så föraktade ressentimentsmänniskorna. IdrBl. 1935, nr 19, s. 12. —
-NATUR. (mera tillf.) natur (se d. o. 1, 4) med läggning för ressentimentkänslor. Siwertz Förtr. 319(1945).
