RESUPINATION res1ɯ-pin1aʃω4n l. re1s- osv., l. -pi1-, äv. -at4ʃ-, l. 01004, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. o. eng. resupination, fr. résupination; av nylat. resupinatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till lat. resupinare, böja tillbaka (se RESUPINAT)]
1) (†) tillbakaböjning. Dalin (1871).
2) bot. egenskapen l. förhållandet att vara resupinerad. SvUppslB (1935). —
