RESURREKTION res1urekʃω4n l. re1s- l. räs1-, l. -äk-, l. 01—, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. resurrektion, eng. resurrection, fr. résurrection; av senlat. resurrectio (gen. -ōnis), vbalsbst. till lat. resurgere (sup. resurrectum), åter resa sig l. stå upp, av re- (se RE-) o. surgere, resa sig, stå upp (jfr INSURGERA), av sub (se SUB-) o. regere (se REGERA)]
(numera bl. ngn gg, i lärt fackspr.) återuppståndelse (från de döda); förr äv. om oförmodat tillfrisknande. En skuggornas resurrektion för att medkämpa i gudarnes sista strid. Geijer I. 8: 91 (1835). Andersson (1845). BonnierKL (1926).
Ssg: RESURREKTIONS-MAN ~man2. [efter eng. resurrection man] om förh. i England i början av 1800-talet: person som grävde upp begravda lik för att sälja dem till anatomer för dissektionsändamål. Andersson (1857). 2NF (1915).
Avledn.: RESURREKTIONIST, m.
1) [jfr t. resurrektionist] kyrkohist. medlem av en romerskkatolsk religiös kongregation (”congregatio resurrectionis”) med uppgift bl. a. att utbilda polska präster. 2NF (1915). 3NF (1932).
