REVELATION rev1elaʃω4n l. re1-, l. 01—, äv. -atʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. revelation, fr. révélation; av lat. revelatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till revelare, avtäcka, yppa, uppenbara, av re- (se RE-) o. velare, hölja (i en duk), täcka, till velum, duk (se VELUM)]
(i sht i fackspr.) uppenbarelse; särsk. om en av Gud ingiven uppenbarelse; ofta konkret, om skriven l. tryckt redogörelse för uppenbarelse. Den heliga Birgittas revelationer. Bark Bref 2: 89 (1705). Då Kyrkan endast är Depôten för de uppenbarelser om Gud, som Skönhetssinnet och den religieusa kontemplation antingen sjelfva lemna, eller hvilka genom en omedelbar revelation blifvit deras egendom, är det naturligt, att (osv.). Stagnelius (SVS) 4: 334 (c. 1820). SvKyrkH 2: 227 (1941).
Ssgr: REVELATIONS-BOK; pl. -böcker. (†) bok innehållande revelationer. S. Britas Revelations-böcker blefwo A:o 1446 den 29 Martii, effter Påfwens .. befallning, .. autoriserade. HSH 3: 148 (1693). —
-HANDSKRIFT~02, äv. ~20. (i fackspr.) handskrift innehållande revelationer. HT 1950, s. 23.
