RIGORISM rig1oris4m l. ri1-, l. -ωr-, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr dan. rigorisme, t. rigorismus, eng. rigorism; av fr. rigorisme, till lat. rigor (se RIGÖR)]
obönhörlig l. överdriven stränghet med avs. på (i sht moraliska l. religiösa) grundsatser o. deras tillämpning; obeveklig l. höggradig principfasthet. 2SAH 1: 263 (1801). En smakens rigorism. Grubbe Därs. 14: 95 (1830). (Judarnas) trånga religiösa rigorism. Schück Rom 1: 128 (1912). Den victorianska eran .. inpyrd med dess rigorism och sentimentalitet. Hellström RedKav. 22 (1933). En lågkyrklig läggning — inte utan en viss rigorism. Olsson i 3SAH LXIII. 1: 36 (1952). —
