publicerad: 1958
RINGORM riŋ3~ωr2m, förr äv. RINGEORM, i bet. 1—4 m. l. r., i bet. 5 r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(ring- 1638 (: Ringormsgrääs) osv. ringe- 1638 (: RingeOrmsgräs))
Etymologi
1) [jfr t. ringelnatter, eng. ring-snake; ormen har ringliknande teckning på halsen] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ormen Tropidonotus natrix Lin., snok; jfr RING-HALS a. Linné Fauna nr 259 (1746; från Smål.). Sundevall Zool. 78 (1835). Klint (1906).
2) (†) den amerikanska ormen Coluber annulatus Lin. (som har vit rygg med runda svarta fläckar). Linné MusReg. 34 (1754).
4) (numera knappast br.) fabeldjur som enligt folktron kan bita sig i stjärten o. rulla som ett hjul; lindorm, drake; jfr HJUL-ORM. Ling Gylfe 99 (1814). Förödelsens hungriga ringorm nu rullar, / än fram, än tillbaka, kring dalar och kullar. Dens. As. 438 (1833). Östergren (1936). särsk. bildl., om drakslinga på runsten. Œdman Bahusl. 298 (1746).
5) [jfr motsv. anv. i y. fsv.; jfr äv. t. ringwurm, eng. ringworm] = REVORM, sbst.2; dels (veter.) i fråga om djur, dels (numera bl. i folkligt språk i vissa trakter) i fråga om människor. Spegel 374 (1712). När jag var ung, så hade jag röda fläckar i ansiktet, ringormar, de kallar. FoF 1914, s. 16 (från Skåne). Ringorm är en smittsam hudsjukdom. SoldIHäst. 1942, s. 21.
Ssgr (till 5): A: (†) RINGORM-GRÄS, se D.
B (†): RINGORMA-GRÄS, -ROT, -ÖRT, se D.
C (†): RINGORME-GRÄS, se D.
-GRÄS. (-orm- 1867. -orma- 1838. -orme- 1685. -orms- 1638 osv.) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på olika växter vilkas (mjölk)saft o. d. använts i folkmedicinen ss. botemedel mot revormar; jfr revorms-gräs; särsk.
a) växten Euphorbia helioscopia Lin., revormstörel; förr äv. om andra till släktet Euphorbia Lin. hörande arter l. om detta släkte. Tillandz E 2 b (1683). Thet minsta ringormegrääs. Rudbeck HortBot. 42 (1685; om Euphorbia exigua Lin.). Ringormegrääs medh runda bladh. Därs. (om Euphorbia peplus Lin.). Wahlenberg FlSv. 301 (1824; om släktet). Bolin Åkerogräs. 133 (1926). särsk. (†)
α) i uttr. lilla ringormsgräs, Euphorbia helioscopia Lin. Franckenius Spec. E 4 a (1638). Serenius Iiii 4 a (1757).
β) Euphorbia palustris Lin., kärrtörel; särsk. i uttr. stort ringormsgräs. Franckenius Spec. C 1 a (1638). Stort ringormegrääs. Rudbeck HortBot. 42 (1685).
b) växten Chelidonium majus Lin., skelört. Nyman VäxtNatH 1: 294 (1867; från Gotl.). Fries Ordb. 99 (c. 1870). jfr: Sval-ört (Chelidonium majus). .. Ring-årrmä-gras: Gotland. Dybeck Runa 1845, s. 66.
-ROT. (-orma- 1755—1870. -orms- 1698 (: Ringormsrootz Barck) osv.)
1) [mjölksaften i roten hos Scorzonera humilis har sannol. använts ss. medel mot revormar] bot. om (rot av) växt tillhörande släktet Scorzonera Lin. l. om detta släkte; särsk. om växten Scorzonera humilis Lin., svinrot, kornfibla; jfr -ört o. orm-rot 1, orme-döda 1, orme-mörda, revorms-rot. Linné Fl. nr 685 (1755; anfört ss. skånskt namn på Scorzonera humilis). Lilja SkånFl. 571 (1870; om släktet). särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om den ätbara roten av den odlade växten Scorzonera hispanica Lin., svartrot. 2UB 4: 217 (1899; från Skåne). Anm. till 1. Förr användes om Scorzonera humilis Lin. ngn gg äv. ordet ringrot [sannol. elliptiskt för ringorms-rot]. Nyman HbBot. 268 (1858).
Ssgr (till -rot 2): ringormsrots-bark. (†) om barken av roten på Euphorbia helioscopia Lin. ApotT 1698, s. 19.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content