publicerad: 1958
Ordformer
(risl- 1874—1901. rissl- 1814 osv.)
Etymologi
[jfr d. risle, strömma med plaskande ljud, nor. dial. risla, falla, strömma, låta falla, strö, lt. risseln, rägna fint, t. rieseln, falla i droppar l. korn, rinna sakta (mht. riselen); sannol. i avljudsförh. till RISA, v.1 (jfr bet.: ’falla' hos fht. rīsan, mlt. o. mnl. rīsen). — Jfr RISSLA, v.2]
1) om vatten o. d.: strömma l. falla (i sht jämnt o. sakta, t. ex. i en bäck l. rännil l. i form av droppar ss. rägn, dimma, skum o. d.), särsk. under frambringande av plaskande l. porlande l. susande l. sakta o. fint rasslande ljud o. d.; äv. opers.; äv. med särskild tanke på det åstadkomna ljudet. Ling Gylfe 379 (1814). Det risslar och rasslar under Norrebro .. och isen tornar sig som en mur. Strindberg SvÖ 2: 2 (1883). Skum, som risslar öfver vågryggen. Dens. TrOtr. 2: 106 (1890). Jag blir galen bara det börjar rissla vått häruppe efter bergväggarna (på våren). Bergman Dröm. 206 (1904). Vattnet risslade i alla bäckar och banade sig fram på gamla och nya vägar. Wallquist Doktorn 89 (1935). — särsk.
a) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., i utvidgad anv., om ljud o. d.: som utgör ett plaskande l. porlande o. d. Små rökhvirflar och ångor (stiga) upp här och där (ur vulkanens krater) under ett fint och lifligt risslande ljud. HeimdFolkskr. 10: 28 (1893). I spökdag grå / vid regnets risslande ton. Blomberg Landk. 20 (1922).
b) (mera tillf.) i utvidgad anv. (jfr a), i uttr. rissla av vatten, om plats o. d.: vara fylld av (ljudet av) risslande vatten. Ett ödsligt bergpass, risslande af vatten. Österling Fackl. 26 (1913).
c) bildl. Plötsligt kände han det rissla som en ström af svalka genom ådrorna. Siwertz Flan. 51 (1914). Hedendomen risslar hett i skinnet. Österling Idyll. 93 (1917). Carlsson ÄlvTimm. 111 (1949; om tal).
2) ge ifrån sig (l. åstadkomma) ett prasslande l. klirrande l. klingande ljud; smattra l. skramla l. prassla l. klirra o. d.; i sht i fråga om ljud som uppkommer då en mängd fasta partiklar falla mot ett (hårt) underlag l. gnida l. slås mot varandra; äv. opers.; jfr RASSLA, v. II 1 a (β), b. En oskuren hvetesåker, der kornen risslade om fötterna som snöbark. Strindberg Utop. 212 (1885). Ankelbjällrorna risslade. Martinson Kap 128 (1933). Det risslar av fallande grus innanför tapeterna. TurÅ 1956, s. 31. — särsk. i uttr. rissla med ngt, åstadkomma (l. ge ifrån sig) ett sådant ljud gm att röra på l. hantera ngt; äv. oeg. l. bildl., i fråga om pängar: ödsla med ngt, strö ngt omkring sig. När det finns millioner att rissla med. GHT 1895, nr 296 A, s. 3. Rågen risslade och rasslade med sina .. gulbruna ax. Wester Reymont Bönd. 4: 13 (1924).
Särsk. förb. (till 1 o. 2): RISSLA FRAM10 4. särsk. till 1: risslande flyta fram. Söderhjelm Levertin 1: 147 (cit. fr. 1883). Lundkvist FlodHav. 113 (1934). —
RISSLA NED10 4 l. NER4. risslande strömma l. falla ned.
1) till 1. Alla bäckar, som om sommaren risslade ner från sluttningarna. Levertin Diktare 103 (1898).
RISSLA UT10 4. särsk. till 1: risslande flyta ut. Några små rännor, i vilka vattnet kunde rissla ut över åkern. Fridholm Espina Marifl. 217 (1929).
Spoiler title
Spoiler content