SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1958  
RITSA rit3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(riss- 1942. rits- 1753 osv.)
Etymologi
[jfr d. ridse; av t. ritzen, intensiv- l. iterativbildning till reissen (se RITA, v.2); i bet. (3 o.) 4 sannol. (åtminstone delvis) sidoform till RITSCHA; formen rissa beror sannol. på assimilation]
1) med ett vasst l. spetsigt föremål åstadkomma ett (en) l. flera mer l. mindre fina, linjeformiga märken l. skåror l. snitt i (ytan av) ngt, repa, rista; ofta tr., dels med avs. på föremål o. d. som förses med sådana märken osv., dels resultativt, med avs. på linje l. mönster o. d. som åstadkommes på sådant sätt. Kiellberg KonstnHandtv. Juv. 3 (1753). Ritsa med en nål eller lancette på åtskilliga ställen i skinnet på armar och ben. SvMerc. V. 1: 94 (1759). De (för erhållande av mjölksaft) ritsade kapslerna (på opievallmo) gifva sedan mogna frön. Berlin Farm. 1: 470 (1849). De punkterade linjerna (i ett pappstycke) ritsas — d. v. s. genomskäras till hälften — med en kniv. LindbladHb. 11: 120 (1925). Räknestickans delstreck äro på mekanisk väg ritsade. TT 1940, K. s. 19. — jfr UPP-RITSA o. NÅL-RITSAD. — särsk.
a) (i sht i fackspr.) i fråga om åstadkommande av linje(r) i yta på arbetsstycke o. d. till ledning vid dettas bearbetning. Derefter .. sågas efter de ritsade linierne in i brädet. Handtv. 99 (1874). Ericsson Ur. 15 (1897). — jfr FÖR-RITSNING.
b) i sht skom. i fråga om åstadkommande av rits (se RITS, sbst.2 1 b) i läder. SvLädSkoind. 1911, s. 172. Jäfvert Skomod 146 (1938). — jfr NED-RITSA.
c) tekn. avskära (nyupptagen bränntorv) i bestämda längder; äv. abs. TT 1942, Allm. s. 171.
2) (vard., tillf.) om skridskoåkare (särsk. bandy- l. ishockeyspelare): åka (i sht hastigt o. i tvära svängar, så att det uppstår ritsor i isen); anträffat bl. i den särsk. förb. RITSA IGENOM.
3) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr RITA, v.2 I 2; delvis möjl. dock sidoform till RITSCHA] (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv.: hastigt repa l. stryka (med ngt, t. ex. en tändsticka, mot l. över ngt), ofta under friktion o. under åstadkommande av ett skrapande l. fräsande ljud; äv. med sakligt subj. betecknande tändsticka o. d.: föras l. dragas (mot ngt) på sådant sätt. Han ritsade med en tändsticka mot plånet. Tändstickor ritsade mot plånen och stucko eld i grenar och gräs. Dahllöf Brudkr. 107 (1910).
4) [jfr 3; möjl. dock sidoform till RITSCHA (jfr RITSCH 2)] (tillf.) allmännare, betecknande hastig rörelse: hastigt fara, ila, susa; anträffat bl. i den särsk. förb. RITSA FÖRBI.
Särsk. förb. (i allm. till 1): RITSA FÖRBI10 04. (tillf.) till 4: hastigt röra sig förbi. (Han) såg .. ett huvud ritsa förbi utanför relingen. Vi 1949, nr 45, s. 6.
RITSA IGENOM10 040. (vard., tillf.) till 2: om skridskoåkare (särsk. bandy- l. ishockeyspelare): (hastigt o. i tvära svängar) åka igenom (ngt, t. ex. motståndarnas försvar i en bandy- l. ishockeymatch); äv. abs. Den långe backen .. ritsar igenom i .. djärva kurvor och låter sidokamraten drämma in sjunde målet. IdrBl. 1924, nr 13, s. 1.
RITSA IN10 4. gm ritsande anbringa (linje l. bild o. d. i ngt); äv. utan obj.: gm ritsning göra fina linjer l. skåror o. d. (i ngt); äv. bildl. Hallström El. 241 (1906; bildl.). Gravören (är) tvungen att med schwung och elegans ritsa in i det tunna materialet. HantvB I. 2: 260 (1934). (Flechtner o.) Gustaver Mater. 41 (1943).
RITSA UPP10 4. jfr uppritsa.
1) medelst ritsande skära l. rista upp o. göra linjer o. d. i (ngt). En .. metod (vid tatuering) är den, enligt vilken man ritsar upp huden efter bildens konturer. Fatab. 1928, s. 113.
2) medelst ritsande draga upp (linje o. d.) l. framställa (figur o. d.). MeddSlöjdF 1894, s. 143. En oval ritsas .. upp på eller fräses ut ur plåten. Kroon Reprodukt. 58 (1935).
RITSA UT10 4. gm ritsande utmärka (ngt). Ericsson Ur. 273 (1897).
Ssgr (till 1): A (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till rits, sbst.2, l. till ritsa, sbst.): RITS-ANORDNING~020. konkret. 3NF 5: 692 (1926; på delningsmaskin).
-ARBETE~020.
1) (i fackspr.) = ritsnings-arbete. TNCPubl. 16: 88 (1949).
2) (i sht förr) abstr. l. konkret, om ornering på skinn utförd gm ritsning med kniv. Toffel med ritsarbete på skinn. Freja 1880, s. 51. Hagdahl DBäst. 186 (1885).
(1 a) -CIRKEL. (numera föga br.) passare vars båda ben äro försedda med metallspetsar, stickcirkel, stickpassare. VaruhbTulltaxa 1: 420 (1931).
(1 a) -HUVUD. (i fackspr.) värktyg för åstadkommande av ritsar, bestående av en kropp i form av en låda l. dosa jämte ställbar nål; jfr huvud 6. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 217.
-KNIV. särsk. (i fackspr.) knivliknande maskindel i svarv o. d., avsedd för skärning av det vid svarvningen osv. erhållna tunna faneret (i remsor). 2UB 8: 75 (1900).
(1 a) -KUBB, äv. -KUBBE. (i fackspr.) apparat avsedd för ritsande på arbetsstycke (i sht av metall) till ledning vid dettas formning o. bearbetning o. bestående av en planslipad fotplatta o. en spets som är förskjutbar längs en vid fotplattan fäst ståndare. TT 1898, M. s. 26. 2NF 19: 233 (1913).
(1 a) -MALL. (i fackspr.) mall (se d. o. 1 b) för ritsning av arbetsstycke. TNCPubl. 16: 89 (1949).
-MASKIN. (i fackspr.) maskin för ritsning (t. ex. av läder l. papp). TBoktrK 1883, s. 8. 2UB 8: 570 (1900).
(1 a) -MÅTT, n. (i fackspr.) strykmått. BoupptRasbo 1754. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 241.
(1 a) -NÅL. (i fackspr.) fin metallspets för ritsning på arbetsstycke (i sht av metall), ofta monterad i hållare o. d., ritsspets; jfr -huvud, -kubb, -mått. Zidbäck (1890).
-PLATTA, r. l. f. (i fackspr.) med upphöjd rand l. upphöjda ränder försedd insats i tryck- l. präglingspress, avsedd att åstadkomma en rits i en kartongskiva o. d. NordBoktrK 1905, nr 6, Omsl. s. 4.
(1 a) -SPETS. = -nål. Zidbäck (1890). 2NF 30: 1209 (1920).
(1 a) -STÅNG. (i fackspr.) med stift försedd skjutbar stång i strykmått; jfr rit-stång. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 241.
-TRISSA, r. l. f. (i fackspr.) trissa avsedd att insättas i tryck- l. präglingspress för att med sin kant under rotation åstadkomma en rits i en kartongskiva o. d.; jfr -platta. GrafUppslB 674 (1951).
(1 a) -VÄRKTYG~02, äv. ~20. Verkst. 1915, nr 12, s. 35.
B: RITSNINGS-ARBETE. (i fackspr.) abstrakt o. konkr. TNCPubl. 16: 88 (1949).
-PROV. tekn. prov av materials hårdhet vid vilket en diamantspets under känt tryck föres över en plan yta av det undersökta föremålet o. materialets hårdhet anges med hjälp av den uppkomna repans bredd. SvUppslB 13: 636 (1932).
Avledn. (till 1): RITSARE, sbst.2 (sbst.1 se rets), om person m.||ig., om föremål r. l. m. (numera bl. tillf.) person l. föremål som ritsar; särsk. om ritsspets (jfr ritsa, v. 1 a). Holmberg 2: 933 (1795). WoJ (1891).
Spoiler title
Spoiler content