RIVALITET riv1alite4t l. ri1-, l. rival1-, äv. riva1l-, r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -er (Dalin(1855), Forssell i 3SAH 3: 322(1888), Östergren(1936; angivet ss. sällsynt)); förr äv. RIVALITÉ, r. l. f.
Ordformer
(-té 1773, 1797. -tet 1821 osv.)
Etymologi
[jfr t. rivalität, fr. rivalité; ytterst av lat. rivalitas (gen. -tātis), avledn. av rivalis (se RIVAL)]
1) motsv. RIVAL 1:egenskapen l. förhållandet att vara rival(er), (tillstånd av) rivalisering, rivalskap. GFGyllenborg Vitt. 3: 281(1773, 1797). Ingen qvinnovänskap motstår den hårda pröfningen af rivalitet i kärlek. Snellman Gift. 1: 202(1842). Den egentliga orsaken till deras (dvs. två unga mäns) fiendskap uppgifves vara rivalitet om min dotter. Rydberg Frib. 29(1857). Värnlund Vandr. 54(1926).
2) motsv. RIVAL 2:egenskapen l. förhållandet att vara medtävlare l. konkurrenter l. rivaler, (tillstånd av) rivalisering, rivalskap, konkurrens; äv. övergående i bet.: avundsjuka. SC 1: 924(1821). Rivaliteten mellan plogen och svärdet är lika gammal som verlden. Topelius Fält. 1: 147(1853). Rivaliteten mellan Ibsen och Björnson. Lamm StrindbgDram. 1: 184(1924). Rivaliteten mellan riksmål och folkmål är ju ett inom de nationella gränserna fortgående språkkrig. Björck K12Stövl. 53(1954).
Ssgr (i allm. till 1 o. 2): RIVALITETS-ANDA, r. l. f. (tillf.) anda präglad av rivalitet. Atterbom Walpole Jer. 51(1924). —
