publicerad: 1959
ROMANSK rωma4nsk, adj.1, äv. (numera bl. i Finl.) ROMANISK, adj.2; adv. -T.
Ordformer
(rom- 1645 osv. romm- 1676. -anch 1650. -anesk 1645—1672. -anisk 1650—1936 (Östergren; angivet ss. sällsynt o. föråldrat). -ansch 1650—1652. -ansk 1650 osv.)
1) (†) romersk.
a) = ROMERSK 1. Till En Söderboom för dät Romanska säte, / Så blef Ægypti Älf åss sådan faster Skans. LejonkDr. 20 (1689).
b) = ROMERSK 3. Rÿgge stÿcke opå en Himmell. dher opå 4 st. Romanske Ansichter (dvs. vyer?). HusgKamRSthm 1650—55, s. 36 (bet. oviss). 12 st fasces ell(er) Rommanske ÿxar (för drabanter). KlädkamRSthm 1676 B, s. 390. Romaniske Dubloner. SvSaml. 3—6: 175 (1765). — särsk.
α) om dräkt l. klädesplagg, särsk. kjortel o. handskar. KlädkamRSthm 1645, s. 49 a. (Åt) Dråttningen .. långh Romanesk kiortel. Därs. 1647, s. 25 a. Romansche Hanskar .. af allernÿeste fasson. Därs. 1651—52 Fransk., s. 211 (fr. orig.: de Romme). 3 stÿcken rÿtare i Romanisk habit. HovförtärSthm 1757, s. 3956.
β) om skinn. 5 st Romaniske skin till byxsäckar. KlädkamRSthm 1654, s. 221. Anm. Möjl. kan ordet i denna anv. uppfattas ss. en avledn. av ROMENI, sbst.2, med en motsv. bet.
β) om fiolsträng (l. material därtill): tillvärkad i l. härstammande från Rom l. Italien, italiensk; jfr ROMERSK 4 g. Romanske Violoncelle strängar. VGR 1775, Verif. s. 419. Romansk sena. Därs. 1822, Verif. s. 330. Nisbeth 1286 (1870).
2) (†) = ROMERSK 5. Om Drotning Christina .. må hafva een Romanisk präst. RARP 9: 147 (1664). Den Romaniske Catholiske läran. VDAkt. 1731, nr 195.
3) (†) som hör till l. stammar från det tyskromerska riket; jfr ROMERSK 6. Jag är född öfver tijo mijl söder ifrån Randers, hvarest vi äre ansedde som Ledamöter af det helga Romerska Riket, så at jag är mera Romansk än Dansk. Lagerström Holberg Jean 51 (1744).
4) som hör till l. har avseende på l. härrör från l. på annat sätt har samband med de folkslag vilkas kultur o. språk utvecklats under direkt inflytande från det gamla romerska riket; jfr LATINSK I 2.
a) gemensam beteckning för samtliga språk som utvecklats ur latinet, i sht ur vulgärlatinet (t. ex. italienska, spanska, portugisiska, franska, rumänska); äv. i utvidgad anv., om språkvetenskapsgren som sysslar med (ngt av) dessa språk. SvLittFT 1837, sp. 62. Då man .. försöker skrifva äkta modersmål utan hjelp af vare sig romaniska eller de mång tusen plattyska ord, hvaraf (osv.). Rydberg Brev 1: 232 (1872). Germansk, romansk, keltisk, slavisk, finsk-ugrisk språkvetenskap. Lundström UngVet. 3 (1900). (Professor) i romanska språk. SvStatskal. 1957, s. 810. jfr GALLO-, HISPANO-, IBERO-, ITALO-, RÄTO-ROMANSK.
b) gemensam beteckning för de folk som tala romanskt språk o. av dem bildade nationer l. bebodda länder l. landsdelar o. d. Romanska Schweiz. De Romaniska stammarne. PoetK 1816, s. XLIX. Den romanska världen. Wulff Petrarcab. 116 (1905).
c) om företeelse av ngt slag som har samband med romanskt språk l. romanskt folkslag; särsk. om litteratur på romanskt språk; jfr 5. Widekindi KrijgH 22 (1671). (Pjäsen Cyrano de Bergerac är) fylld av gallisk esprit, gascognisk bravur och romansk känsla. PT 1917, nr 294 A, s. 3. Romanska, slaviska, indiska och persiska sagor. Arv 1945, s. 17.
5) [jfr 4] konst. om konststil l. konstvärk l. (i sht) byggnadsstil l. byggnadsvärk o. d.: som utgör resp. är utförd l. uppförd i den speciella stil som tidigast (efter romerska l. orientaliskt gammalkristna förebilder) utvecklades i Nordspanien, Sydfrankrike o. Norditalien o. som präglade konsten under den äldre medeltiden (från 900-talets slut fram till 1200-talet), inom byggnadskonsten särsk. kännetecknad av rundbågen (jfr RUNDBÅGS-STIL); äv. i utvidgad anv., om den tid då denna stil var förhärskande; särsk. motsatt: gotisk. Brunius Metr. 7 (1836). Den romanska stilen. Sydow Lübke 254 (1868). De första kyrkorna i Sverige bygdes under den romanska tiden. AntT 3: 152 (1870). Det romanska måleriet. Cornell NorrlKyrklK 107 (1918). Bland romanska kyrkor (i Sverige) är Lunds domkyrka det älsta och renaste exemplet. Flodström SvFolk 316 (1918). — jfr PROTO-, SEN-ROMANSK.
6) [jfr ROMERSK 8] (numera knappast br.) i uttr. romansk våg, pyndare. NF 17: 1499 (1893). 2NF 23: 799 (1915).
Ssg: (4 a) ROMANSK-TALANDE, p. adj. Ett romansktalande folk. Olsson Hellwald III. 2: 302 (1878). TSvLärov. 1945, s. 290.
Avledn. (till 4 a): ROMANSKA, äv. (numera bl. i Finl.) ROMANISKA, r. l. f.
1) (numera föga br.) romanskt språk; särsk. med tanke på den form som de romanska språken hade i deras tidigaste skede. Churvälskan eller Romanskan, som talas .. i Gråbunder-Land. Djurberg GeogrSmndr. 1: 33 (1776). Med Gånge Rolf fördes vårt gamla språk till Normandie, men äfven här blef Romanskan hofspråk. Liffman Petersen 11 (1837). Sköld Fichte 80 (1914).
Spoiler title
Spoiler content