SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1959  
ROSTE ros3te2, sbst.3, l. (numera i sht i bet. 1) ROST ros4t, sbst.6, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ROSTA ros3ta2, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -ar l. -or.
Ordformer
(hrost- i ssgr c. 1730 (: hrostkaret, hrosthalm m. fl.). hrosta c. 1730 (: på hrostan). rost (rå-) 1730 osv. rosta (rå-) 1690 (: medh des Råsta), 1745 (nom.)1788 (: på en halm-råsta). roste (rå-) 1732 osv. roste- i ssgr 1554 (: Roste balier)1936 (: ”rosteträn”). rosten (rå-), sg. best. c. 1645 osv. rusta- i ssg 1676 (: rusta bytta). röste 1877. röste- i ssg 1576 (: röste tijna))
Etymologi
[fsv. roste, sv. dial. roste, m. o. n., röste, m., ruste, m., rosta, m. l. f., rost, m.; motsv. fd. rostæ (d. rost(e), rust(e)), nor. roste, nor. dial. roste, isl. hrosti; möjl. i avljudsförh. till fsax. o. fht. rōst (se ROST, sbst.3) o. urspr. betecknande det gallervärk av pinnar som placerades i bottnen av rostkaret. — Jfr ROSTA, v.3]
1) (dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels i fackspr., i sht om ä. förh.) ss. filter l. sil i bottnen på ett bryggkar (silkar) använd anordning (i sht för ölbryggning), bestående av ett antal korsvis lagda träpinnar l. en träplatta med hål (jämte därpå anbragt halm o. d.) l. av ett lager av halm (o. enris) o. d., varigenom vätskan jämte de lösliga beståndsdelarna (vörten) i karet avtappas (varvid den olösbara substansen, draven l. rosten (i bet. 3), kvarstannar i karet). Rålamb 13: 75 (1690). I dag såg jag .. (finnarna) bryggade uti baketrog, roste och halm inunder, där på malt; troget stod på bordet. Linné Skr. 5: 208 (1732). Maltet .. öses i et annat kar, hvilket på båtten .. äger et tapphål, och öfver hela båtten är betäckt med pinnar, och däråfvanuppå med ren halm, hvilken tilställning kallas Råste. Wallerius ChemPhys. 1: 251 (1759). Ett qvarter ofvanför karbotten lägges en annan lös botten med många hål, eller så kallad rost. NVexjöBl. 1848, nr 10, s. 3. En med roste .. försedd så. 4GbgVSH V—VI. 4: 67 (1903; från Solberga i Västergötl.). Dædalus 1935, s. 92 (i påbärningskar; om ä. förh.). — jfr HALM-ROSTA. — särsk.
a) i uttr. vrida sig l. surna l. slå sig l. vända sig o. d. (förr äv., i bet. β, under) rosten.
α) (†) om vört l. öl o. d.: surna (i rostkaret) under bryggningen (t. ex. på grund av att avtappningen ur karet går för långsamt). IErici Colerus 1: 276 (c. 1645: surnar). När vörten surnar eller brismar på hrostan. Broman Glys. 3: 121 (c. 1730). Du skall af motgång altid lida, / Ditt Öl sig uppå råsten vrida, / Och uti ständigt grummel stå. Lenngren (SVS) 1: 77 (1775). Drickat har slatt sig på rosten. Granlund Ordspr. (c. 1880). Schulthess (1885).
β) (numera knappast br.) bildl.: gå på annat sätt än avsett l. ändra sig l. misslyckas o. d.; särsk. opers.: misslyckas (trots goda förberedelser), ta en annan vändning än man åsyftat l. väntat o. d. JGHallman Vitt. 186 (1735: under). Studierna vredo sig på rosten, och herr v. Gösse tog slutligen .. helt simpelt kameralexamen. Carlén Skjutsg. 145 (1841). Emot all förmodan, har det ”vändt sig på rosten”, som det heter, med valet (av ny ledamot av Sv. akademien) efter Järta. Beskow (1847) i 3SAH XXXVII. 2: 291. PT 1907, nr 287 A, s. 3. särsk. (†) om person, i uttr. vrida sig på rosten, handla på annat sätt än man väntat. Talmannen ”vred sig på rosten”, såsom ordspråket lyder. .. (Han) läste upp ett ytterligare motiveradt yttrande om sin propositionsvägran och lemnade derefter klubban åt (vice talmannen). Liljecrona RiksdKul. 475 (1841).
b) (numera bl. mera tillf.) allmännare, om ss. filter vid urlakning av ngt använd anordning som överensstämmer med l. påminner om en vid bryggning använd roste l. (i formen rost) [möjl. (åtminstone delvis) utgående från ROST, sbst.3 3] om anordning använd ss. underlag för ngt som skall avdrypa. För Vattusot. .. Tag Hafre-halm, gör därmed en roste uti en Så eller Tina, slå så 2 kannor Ek-aska och lika mycket En-aska däruppå (osv.). Bruno Gumm. 82 (1762). Rinman 2: 508 (1789; för urlakning av salpeter). Rost .. (dvs.) Underlag, hvarpå något ställes eller lägges till afdrypning. Dalin (1855). Sundén (1888).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht om ä. förh.) kar l. kärl för silning av mäsk l. vört genom roste (i bet. 1); jfr ROST-KAR. Juslenius 69 (1745). Landsm. B 15: 81 (1916; från Härjedalen).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht i skildring av ä. förh.) mäskat malt (i rostkar); äv. övergående i bet.: vört (från rostkar). Doch mågo the som öfwer sina brygning och rosta waka, eller malt torka, öfwer nattena eld hafwa. FörarbSvLag 5: 242 (1713); möjl. till 2. (Hustrun) hade .. lagat till brygd, men fick, efter vanligheten, icke rosten att rinna. Rääf Ydre 1: 50 (1856). Rietz 540 (1865).
4) (i fackspr.) om den oupplösta rest av mäsken som kvarstannar i silkaret o. d. efter silningen: drav (se d. o. 1), mäsk (se d. o. 2). Holmström Naturl. 3: 62 (1889). (Mäsken) filtreras .. genom silkar el. mäskfilter, varvid filtratet, vörten, skiljes från den olösbara substansen. Denna kallas roste, drank el. drav och användes som kreatursfoder. 2SvUppslB 20: 747 (1951).
Ssgr (i allm. till 1; dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels i fackspr., i sht om ä. förh. Anm. Vissa av nedan uppförda ssgr kunna äv. hänföras till rosta, v.3): A: (jfr 2) ROST-BALJA. (rost- 16711757. roste- 15541748) (†) = (mindre) rostkar. VgFmT I. 8—9: 91 (1554). PH 6: 4740 (1757).
(jfr 2) -BYTTA. (rost- 1918. rosta- 1676) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr bytta 1 o. -kar. VDAkt. 1676, nr 338. Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 69 (1918; från Värml.; om ä. förh.).
(2, 3) -BÄNK. (†) = -stol. BoupptVäxjö 1843.
-HALM. [sv. dial. rost(a)halm; jfr d. rostehalm] halm använd till roste, brygghalm; äv. allmännare, motsv. roste, sbst.3 1 b. Broman Glys. 3: 123 (c. 1730). Rinman 2: 305 (1789; i kar för beredning av pottasklut). UpplFmT 29—32: 35 (1913; om ä. förh.).
(jfr 2) -KAR. (rost- 1690 osv. roste- 15541951) [sv. dial. rostakar; jfr d. rostekar] kar för silning av mäsk l. vört genom roste; äv. allmännare, motsv. roste, sbst.3 1 b; jfr -balja, -bytta, -kärl, -så, -tina. VgFmT I. 8—9: 91 (1554). Rothof 168 (1762; allmännare). SvKulturb. 3—4: 234 (1930; om ä. förh.).
-KAVLE. (†) = -käpp. Broman Glys. 3: 123 (c. 1730; i pl.).
-KÄPP. käpp ingående i roste (i rostkar); vanl. om var o. en av de korsvis lagda träpinnar som bilda l. ingå i roste (i rostkar). Broman Glys. 3: 123 (c. 1730; i pl.). Uti brygge-karet (med dubbel botten) lägges först en halm-krants omkring råst-käppen, och sedan 3 hela halmkrantsar åt hvar sidan, et stycke ifrån hvarandra, på (den undre, fasta) botten. Warg 644 (1755). I (brygg-)karets botten lägges först några hvarf af rostkäpparne i kors, så att de bilda en eller flera rutor. Langlet Husm. 555 (1884).
(jfr 2) -KÄRL. jfr kärl 1 o. -kar. Berlin Lrb. 140 (1852).
(1, 2) -SKÄGG. (†) knippe av rosthalm som anbragtes i avtappningshålet i rostkar o. varigenom vörten fick rinna. Broman Glys. 3: 123 (c. 1730).
(2, 3) -STOL. (rost- 17721894. rosta- 1836. roste- 17501784) [jfr d. rostestol] (†) ställning l. bänk att ställa rostkar på; jfr bryggstol 3. BoupptVäxjö 1750. Därs. 1894.
(jfr 2) -SÅ, r. l. m. [sv. dial. rostaså] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -kar. 4GbgVSH V—VI. 4: 67 (1903).
(1, 2) -TAPP. [jfr d. rostetap] (†) tapp till avtappningshålet i rostkar. Rålamb 13: 75 (1690). Oec. 180 (1730).
-TINA, r. l. f. (rost- 1913. roste- 1576) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mindre, lågt rostkar; jfr brygg-tina. InventRättvik 1576. UpplFmT 29—32: 35 (1913; om ä. förh.).
(2, 3) -VÖRT. (†) om vört som tappas ur ett rostkar. Broman Glys. 3: 123 (c. 1730).
B (†): ROSTA-BYTTA, -STOL, se A.
-TRÄ, se C.
C (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): ROSTE-BALJA, -KAR, -STOL, -TINA, se A.
-TRÄ, n., förr äv. -TRÄD. (rosta- 1684. roste- 1936) rostkäpp. VRP 1684, s. 173 (: Råstaträdh). Fatab. 1936, s. 233 (om museiföremål).
Spoiler title
Spoiler content