SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄRL ɟæ4rl, äv. (numera bl. i bet. 1 e α, ävensom ngn gg i vitter stil l. poesi i bet. 1, 1 e) KÄRIL ɟä3ril2 l. ɟæ3-, n.; best. -et; pl. =; förr äv. KÄRILE, n.; best. -et; pl. = (G1R 18: 311 (1547), LPetri 2Post. 323 a (1555)) l. -en (BoupptSthm 4/5 1673 (: Koke kärillen)) l. -er (VetAH 1742, s. 51); förr äv. KÄRLE, n.; best. -et; pl. -en (BoupptSthm 12/10 1670 (: Stenkierlen)).
Ordformer
(ke(h)r- c. 15801675. kier- 1670. kiär- (kj-) c. 16701829. kär- 1526 osv. -el (-ell) 15871792. -eld 1527. -elle 15471555. kärellet, sg. best. 1529. -il (-ill) 1526 osv. -ile (-ille) 15411746. kärilet, sg. best. 1588 osv. -ul 1675. kärl 1663 osv. -le c. 16351700. kärlet, sg. best. c. 1616 osv. körll 1592)
Etymologi
[fsv. käralde, sv. dial. karal(e), kärald, kärild, krälld m. fl. former, motsv. isl. kerald, nor. dial. kjerald, kjørøld; till (stammen i) KAR, sbst.1]
1) flyttbar (i allm. mindre) behållare av varierande typ o. material, avsedd för olika praktiska ändamål; särsk. om husgerådssak av glas l. porslin l. metall l. trä o. dyl., ss. skål, pyts, flaska, mugg, kopp, bägare, kanna, kruka, kastrull, gryta, ämbar, tunna osv. The wisa (jungfrurna) togho olio i theres kärill medh lampomen. Mat. 25: 4 (NT 1526; Bib. 1917: kärl). Tagh medh tigh .. itt kärill med hannogh. 1Kon. 14: 3 (Bib. 1541). Kärlen skwras medh Hwisko. Schroderus Comenius 582 (1639). Ingen bäre Eeld på Gatan, vthan i Kärile förwaradt. SthmStadsord. 1: 8 (1646). Barchæus LandthHall. 35 (1773; om smörkärna). Lokes maka Sigyn sitter hos honom och håller ett käril under giftet. Fryxell Ber. 1: 5 (1823). Man skiljer mellan tunnor eller kryssade kärl och laggade kärl. HbSkogstekn. 882 (1922). — jfr ALUMINIUM-, APOTEKS-, BAD-, BADSTU(GU)-, BLY-, BLÄCK-, BORDS-, BRONS-, BRYGG-, BRÄNNVINS-, DESTILLATIONS-, DESTILLER-, DESTILLERINGS-, DISK-, DRICKS-, DRYCKES-, EMALJ-, GLAS-, GULD-, HUSGERÅDS-, HUSHÅLLS-, JÄRN-, KOK-, KOPPAR-, KÖKS-, LAGG-, LER-, MAT-, MJÖLK-, MÅL-, MÅTT-, MÄSSINGS-, PLÅT-, PORSLINS-, SILVER-, SMÖR-, STEN-, STRÖMMINGS-, TENN-, TOM-, TRÄ-, UPPSAMLINGS-, VATTEN-, ÖL-, ÖS-KÄRL m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Oreent Käril haar elack stanck. Grubb 649 (1665). Then smak som kärilet får, när thet i börjon brukes, / Behåller thet alt jemt. Swedberg Schibb. c 3 b (1716). Söndriga kärl skrälla värst. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om altarkärl l. nattvardskärl o. d. LPetri 2Post. 323 a (1555). (Klockaren skall) frambära Kärillen på altaret till mässone. KOF II. 2: 255 (c. 1655). Hirn Skrin. 111 (1909). — jfr ALTAR-, NATTVARDS-KÄRL.
c) om nattkärl. BoupptVäxjö 1866. Hellström Malmros 338 (1931). jfr: Hymers mör dig höllo / till ett nesligt käril. Afzelius SæmE 62 (1818). — jfr NATT-KÄRL.
d) i uttr. kommunicerande kärl, se KOMMUNICERA 2.
e) i mer l. mindre bildl. anv. Preutz Kempis 545 (1675). Ett tacksamt Hierta, är ett Kiärle, som Gud med mycken Nåde och mångahanda Wälsignelse upfyller. Fernander Theatr. 409 (1695). Wikner Pred. 278 (1877). Grimberg VärldH 4: 453 (1930). — särsk.
α) [efter gr. (1Petr. 3: 7) ὡς ἀσϑενέστερον σκεῦος τὸ γυναικεῖον, det kvinnliga ss. ett svagare (Herrens) redskap l. ”kärl”] (i bibeln o. därav påvärkat religiöst spr. l. i vitter stil) i uttr. ett svagt käril l. kärl o. d., för att beteckna kvinnan ss. en (i jämförelse med mannen) svag l. lätt påvärkad l. föga motståndskraftig varelse; äv. (i sht i religiöst spr.) om människan i allm. ss. en (i förhållande till Gud) bräcklig o. svag varelse; förr äv. (i bibeln o. därav påvärkat spr.) i uttr. det kvinnliga kärilet, om kvinnan (ss. ett Guds redskap). Sammaledhes j män, boor när them (dvs. hustrurna) medh förnufft, och geffuer thet quinligha kärillet (så som thet ther swaghlighast är) sina äro. 1Petr. 3: 7 (NT 1526; Bib. 1917: Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet). Hennes Maij:tt är een qvinsperson och itt svagt käril, som lätteligen af onda rådgifvare kunde blifva förförd. RP 8: 458 (1641). Det svaga kärl, som .. (Gud) ändock skapat till sitt beläte. Atterbom Minnest. 2: 365 (1824). Qvinnan är ett svagare käril än mannen. Franzén Pred. 1: 122 (1841). Thilda hade en fix idé, att ingenting klädde en flicka så väl som att alltid framstå som ett synnerligen svagt käril. Hedenstierna FruW 7 (1890).
β) [efter gr. (Rom. 9: 22-23) σκεύη ὀργῆς, σκεύη ἐλέους] (i bibeln o. därav påvärkat spr.) i uttr. vredens kärl, barmhärtighetens (äv. nådens) kärl, om människan ss. föremål för Guds vrede resp. barmhärtighet (l. nåd); förr äv. i uttr. ett vredens kärl, om sak som är föremål för hat l. ovilja. Varer välkomne I som ären Gudz Nådenes kiäril! Lagerström Bunyan 2: 85 (1727). Rom. 9: 22 (öv. 1774). Därs. 23. Detta blad, som synes af våra vittra män vara utkoradt till ett vredenes kärl. Polyfem II. 22: 1 (1810). WoL 1630 (1889).
2) [efter nylat. vas] om vätskeförande organ hos människa, djur l. växt.
a) anat. o. zool. om vätskeförande kanaler l. rör (förr äv. celler o. d.) i människo- l. djurkropp; cirkulationsorgan; utom i ssgr numera företrädesvis om (system av) finare rör l. kanaler i vilka blod l. lymfa strömmar; blodkärl, lymfkärl. Ehuru små Kännesträngarnes Käril äro, så (osv.). Triewald Förel. 1: 293 (1728, 1735). Nosen (på den ormbitna hunden) var svart af kallbrand, blodet var i hans käril såsom lefrar. VetAH 1748, s. 237. Du förstår, att när en blodstörtning söndersliter din lungas kärl, .. att din kroppsbyggnad råkat i oskick. Leopold 5: 244 (c. 1820). Odenius 1Celsus 28 (1898). Tuberkeln saknar kärl. Vid sin tillväxt hemfaller den därför i centrum snart åt nekros. Pettersson Bakt. 188 (1926). — jfr ARTÄR-, AVSÖNDRINGS-, BLOD-, CILIAR-, GALL-, HÅR-, HÅRRÖRS-, KAPILLÄR-, LYMF-, NAVEL-, NJUR-, RYGG-, URSPRUNGS-KÄRL m. fl.
b) bot. om vattenledande rör hos högre växter (s. k. ”kärlväxter”), traké; äv. allmännare, om rörformiga organ (för näringssafter o. d.) l. om nerver, celler o. d. hos växter. När kölden häftigare är, ock Säden på Åkern alt genom stel ock styf blifver, skönjes Säden bräckter eller sprängd til sina Rör ock Käril, där de saftfullast ock svagast varit. VetAH 1742, s. 269. Du, ros, har (under mikroskopet) tusen käril, / Ådror, porer, fräknar, fjun. Franzén Skald. 1: 348 (1810, 1824). Areschoug LbBot. 59 (1863). Ekens virke kännetecknas av stora porer (”kärl”) i vårveden samt talrika kraftiga märgstrålar. Geete o. Grinndal 51 (1923). — jfr NÄT-, RING-, SPIRAL-, TRAPP-KÄRL m. fl.
Ssgr: (1) KÄRL-BAROMETER. (i fackspr.) cisternbarometer, kapselbarometer (se d. o.). Hildebrandsson Buchan 14 (1874). SvRike I. 1: 287 (1899).
(2 b) -BRAND. bot. hos baljväxter: av en svampart (Fusarium vasinfectum Atkins.) framkallad sjukdom som sprider sig genom kärlvävnaden. Eriksson LandtbrVSvampsj. 152 (1910). Hellström NorrlJordbr. 352 (1917).
(2 a) -FLÄTA, r. l. f. (mindre br.) anat. o. zool. knippe av fina kärl. Hartelius Anat. 182 (1867). Lundberg HusdjSj. 391 (1868).
(1) -FÖRSÖK. landt. försöksodling i kärl (vid växtförädlingsanstalter, laboratorier o. d.); motsatt: fältförsök. UtsädT 1894, s. 27.
(2 a) -FÖRTRÄNGANDE, p. adj. med. särsk. i uttr. (de) kärlförträngande nerver(na), om de nerver som invärka kontraherande på blodkärlen. 2NF 27: 1416 (1918).
(2 a) -GREN. jfr GREN, sbst.1 3. anat. o. zool. Lovén Anv. 8 (1838). Jacobæus HjärtBlodSj. 93 (1935).
(2 a) -HINNA, r. l. f. anat. o. zool.
1) (den på blodkärl rika) hinna i ögat som ligger mellan nät- och senhinnan, åderhinna. Dalin (1852). Thunberg KroppByggn. 96 (1907).
2) den understa av de båda mjuka hjärnhinnorna. Hartelius Anat. 181 (1874).
(1) -HYLLA, r. l. f. (bygdemålsfärgat l. i kulturhistorisk skildring) hylla för fat, tallrikar, skålar o. d. Broman Glys. 3: 6 (c. 1730). Erixon Möbl. 1: XLV (1925).
(2 b) -KNIPPA, r. l. f. (föga br.) bot. = -KNIPPE. Areschoug LbBot. 63 (1863). NF 2: 644 (1877).
(2 b) -KNIPPE. bot. knippe av element inom växtkropp, bestående av långsträckta celler l. cellfusioner avsedda för växtens saftledning. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 132.
(2 a) -KONTRAKTION. med. = -SAMMANDRAGNING. ASScF 14: 436 (1885). Löwegren Oftalm. 81 (1923).
(2 a) -KRAMP. med. kramp i blodkärlen. ASScF 14: 436 (1885). Bergmark Nervsj. 189 (1931).
(2 b) -KRYPTOGAM. bot. kryptogam som (i motsats till bålväxter, mossor o. d.) är försedd med kärlsträngar; i sht i pl., sammanfattande, om ormbunkväxter (ormbunkar, fräken- o. lummerväxter). NF 1: 980 (1876). Blekinges kärlkryptogamer och fanerogamer. BotN 1920, s. 32.
-LÖS. som saknar kärl.
1) anat. o. zool. till 2 a. Kärllösa infusionsdjur. TLäk. 1832, s. 34.
(2 a) -MUSKEL. anat. o. zool. i kroppens kärl(system). UVTF 17: 81 (1876). Thunberg KroppByggn. 26 (1907).
(2 a) -NERV. anat. o. zool. i kroppens kärl(system). UVTF 17: 82 (1876). Bland kärlnerverna kan man skilja mellan utvidgande och sammandragande nerver. Wretlind Läk. 9—10: 228 (1902). Bergmark Nervsj. 56 (1931).
(2 a) -PROPP. (numera mindre br.) med. blodpropp. Hygiea 1858, s. 447. Hartelius Sjukgymn. 216 (1870).
(2 a) -RIK. anat. o. zool. Lifmodrens kärlrika slemhinnor. Lovén Anv. 29 (1838). Kräftsjukd. 25 (1930).
(2 a) -SAMMANDRAGNING~0020. med. jfr -KONTRAKTION. 2NF 18: 727 (1912).
(2 a) -SJUKDOM~02 l. ~20. med. sjukdom l. sjuklig förändring i blodkärl o. d. (ss. åderförkalkning, aneurysm osv.). SvLoF 224 (1901).
(2 a) -STAM. anat. o. zool. grövre ursprungskärl i en kropps kärlsystem. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 81. Broman Männ. 1: 136 (1925).
(2 b) -STRÄNG, r. l. m. bot. om (knippe av) kärl i växters ledningsvävnad. Lundström Warming 43 (1882). SvUppslB 16: 1112 (1933).
(2 a) -SUTUR. kir. hopsyning av blod kärl. MedMånRevy 1900, s. 177. Nyström Kir. 1: 124 (1926).
(2 a) -SVULST. med. i blod- l. lymfkärl; angiom. Hallin Hels. 2: 779 (1885). Strandberg HudSj. 139 (1924).
-SYSTEM.
1) anat. o. zool. till 2 a: sammanfattningen av en kropps l. kroppsdels kärl. Ekman Jakob 16 (1822). (Arteriosklerosen) kan angripa olika delar av kärlsystemet. Ymer 1932, s. 344.
2) bot. till 2 b: sammanfattningen av en växts l. växtdels kärl. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 308.
(1) -TRASA, r. l. f. (†) disktrasa. Lind (1749).
(2 a) -UTVIDGNING~020. med. äv. konkret: kärlsvulst, angiom o. d. Tholander Ordl. (c. 1875). NF 5: 639 (1882).
-VÄVNAD.
1) anat. o. zool. till 2 a. TLäk. 1834, s. 136.
2) bot. till 2 b: ledningsvävnad hos växter. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 410.
(2 b) -VÄXT. bot. i sht i pl., sammanfattande benämning på blomväxter o. kärlkryptogamer (vilka i motsats till mossor o. bålväxter ha fullt utvecklat kärlsystem). BotN 1871, s. 188. Nordenskjöld Polarv. 24 (1907).
Ssg: kärlväxt-flora. bot. Bidrag till Kinnekulles kärlväxtflora. BotN 1891, s. 115.
Spoiler title
Spoiler content