SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1959  
ROVA, v. -ade. vbalsbst. -ERI (se avledn.).
Etymologi
[fsv. rova; av mlt. rōven (lt. roven, rowen, roben), av fsax. rōƀon (se RÖVA). — Jfr ROV, sbst.1]
(†) röva l. med våld ta (ngt av l. ifrån ngn); äv. med indirekt obj., i uttr. rova ngn ngt, beröva ngn ngt, med våld ta ngt av ngn. (De) hadde roffuat en hest ifrån Oluff Simonsson. BtFinlH 2: 141 (1558). LPetri Kr. 102 (1559: af). (De) slogo honom .. tu såår i huffuodit oc Roffuade Honom enn yxe och enn hatt. UpplDomb. 5: 153 (1599). (Hon sade) At han giorde thet alt såsom en Bofwe, / Som hennes ähre så thorde rofwe. Forsius Fosz 96 (1621).
Avledn. (†): ROVARE, m. [jfr mlt. rōver] rövare; anträffat bl. ss. förled i ssg.
Ssg: rovare-näste. (†) rövarnäste. G1R 7: 486 (1530).
ROVERI, n. (-ari 1528. -eri 15411652) [fsv. roveri; jfr mlt. rōverie] röveri, rån. Eth roffwari, som Torkil Andersson och Mans Pedersson giorth hade her i byn. JönkTb. 118 (1528). Iagh wil .. göra en enda på titt roffuerij på iordenne. Nah. 2: 13 (Bib. 1541; Luther: deines raubens ein ende machen; Bib. 1917: utrota ditt rövade gods). Wollimhaus Ind. (1652).
Spoiler title
Spoiler content