RU rɯ4, sbst.1, r. l. f. (VetAH, osv.) l. n. (PåSkid. osv.); best. -n (jfr äv. anm. nedan) resp. -et; pl. -ar, ss. n. =. Anm. Sg. best. ruan [bildad efter sv. dial. rua (med akut accent), sg. best. av ru] användes av Ekelöf Prom. 148(1941).
Etymologi
[sv. dial. ru, f. (best. rua) l. n.; sannol. till den avljudande stam som föreligger bl. a. i nor. dial. rya, ry, f., rye, m., torr fjällplatå bevuxen med mossa l. lavar l. ljung o. d., rjuv, m., stenig o. naken fjällrygg m. m., isl. hrjúfr, skrovlig, ojämn, o. i RIVA, sbst.3,RUVA, sårskorpa]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) relativt lågt o. långsluttande, oftast jordtäckt bärg som föga l. icke alls höjer sig över trädgränsen. VetAH 1763,s. 273. I snö och vita moln kring fjäll och ru. Folcke Timm. 138(1913). PåSkid. 1928, s. 88.
SAOB
