RU rɯ4, sbst.2, r. l. f.; best. -n; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. ru(e); sannol. av holl. roe(de), spö, stång, rå, av mnl. roede (se ROA, sbst.)]
(om utländska förh., numera föga br.) sjöt. lång, snett ställd rå för latinsegel, latinrå. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Björkman (1889).
Ssg: RU-SEGEL. [jfr d. rusejl, ä. holl. roe(de)zeil] (om utländska förh., numera föga br.) sjöt. latinsegel. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Dalin (1855).
