RUBATO ruba4tω l. -to, l. rɯ-, n.; best. -t; pl. -n.
Etymologi
[liksom t. o. eng. rubato av it. rubato, elliptiskt för tempo rubato, eg.: rövat tempo, till rubato, p. pf. av rubare, röva, av det germ. verb som föreligger bl. a. i fht. roubōn (se RÖVA)]
mus. (med konstnärlig beräkning gjord tillfällig) rubbning av det strikta tempo vari musikstycke framföres; äv. om fritt föredrag av musikstycke, utan strängt iakttagande av takt l. tempo. Ahlström MusFickordb. 126 (1843). Felsjungningar och obefogade rubaton, som voro plågsamma att höra. SvD(A) 1930, nr 110, s. 9. SohlmanMusiklex. (1952).
Ssgr (mus.): RUBATO-SPEL. spel(sätt) kännetecknat av rubato(n). Östergren (1936). —
Avledn.: RUBATERA, äv. (föga br.) RUBATISERA, v. -ing. (-tera 1931 osv. -tisera 1929) mus. (tillfälligt, med konstnärlig beräkning) rubba tempot i (musikstycke); utföra (musikstycke) med rubato(n); spela l. sjunga (melodi o. d.) med rubato(n); äv. abs.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. ss. adv.). Upsala(A) 1929, nr 234, s. 3. SvD(A) 1931, nr 68, s. 13 (i p. pf., ss. adv.). Ofta är det enbart melodin (o. icke ackompanjemanget) som rubateras. Brodin 200 (1948). (En symfoni med) ömtåliga känsloomslag och rubateringar. SvD(A) 1958, nr 297, s. 12.
SAOB
