RUGGA, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. rogga (med slutet o-ljud), hak (på tandhjul o. d.), ruggor, pl., vaggmedar; jfr nor. dial. rugga, vagga; sannol. till RUGGA, v.1]
(†)
1) hak l. vinkelformig inskärning (vari ngt rör sig av o. an). Ekenmark Lb. 8 (1847).
2) vardera av de båda på vissa handvävstolars överstycken (flyttbart) anbringade klossar med ett antal vinkelformiga inskärningar vilka utgöra underlag för slagbommens översta tvärträ vid denna boms rörelser av o. an (i det att tvärträet på vardera sidan är försett med en skarp kant som vilar i en av inskärningarna), vagga. Ekenmark Dräll. 111 (1828). På väfstolens öfra stycken sitter en liten kloss eller så kallad rugga. .. Uti denna göres 6 ruggor. Ekenmark Lb. 8 (1847); jfr 1.
