RUGGA rug3a2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. rugga, rogga; sannol. samhörigt med sv. dial. ruka, ruga, liten hög (se RUKA, sbst.1). — Jfr RUGGE]
(i vissa trakter) hög l. trave (av ved l. stockar o. d.). (Julveden) sönderhöggs ock upplades i stora ruggor i vedskjulet. Landsm. XI. 10: 23 (c. 1888; från Västergötl.). — jfr STOCK-RUGGA.
