SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
RUGGA, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. rogga (med slutet o-ljud), hak (på tandhjul o. d.), ruggor, pl., vaggmedar; jfr nor. dial. rugga, vagga; sannol. till RUGGA, v.1]
(†)
1) hak l. vinkelformig inskärning (vari ngt rör sig av o. an). Ekenmark Lb. 8 (1847).
2) vardera av de båda på vissa handvävstolars överstycken (flyttbart) anbringade klossar med ett antal vinkelformiga inskärningar vilka utgöra underlag för slagbommens översta tvärträ vid denna boms rörelser av o. an (i det att tvärträet på vardera sidan är försett med en skarp kant som vilar i en av inskärningarna), vagga. Ekenmark Dräll. 111 (1828). På väfstolens öfra stycken sitter en liten kloss eller så kallad rugga. .. Uti denna göres 6 ruggor. Ekenmark Lb. 8 (1847); jfr 1.
Ssg (till 1): RUGG-HJUL. (†) kugghjul, tandhjul. Rugghjul med olika stigning. JernkA 1883, s. 391 (möjl. felaktigt för kugghjul).
Spoiler title
Spoiler content