RUGGA rug3a2, v.5 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
Etymologi
[sv. slang rugga, (gå o.) tigga (Kväsargrabbar 11 (1902)), ruggare, tiggare (Landsm. 1910, s. 94); jfr sv. månsing roggarejonse, tiggargosse (Dal Boëros. 109 (1719)), d. rotvälska rögår, tigga, reggårer, pr.: tigger, reggårer, tiggare; möjl. av lat. rogare, fråga, bedja (se RAKA, v.3); i sv. möjl. med anslutning till sv. dial. rugga, rogga, gå vacklande, långsamt skrida framåt (etymologiskt identiskt med RUGGA, v.1)]
(starkt vard.) (gå o.) tigga. Sandel Dropp. 163 (1924). (Tiggerskan) granskade henne noga men förstulet med en baktanke på .. ruggning. Därs. 177.
SAOB
