RUGGA rug3a2, v.4 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sydsv. dial. rugga, ruga, rogga, råga, rägna fint med drivande rägndroppar, dugga; jfr d. roge, rogge, ru(g)e, smårägna, dugga under blåst; till sv. dial. rugg, rug, rogg, ä. d. rug, duggrägn, sannol. identiskt med nor. dial. rok, rykande, storm som driver vatten i luften, i avljudsförh. till RYKA; i sv. har ordet i vissa trakter sannol. ombildats efter mönster av DUGGA (jfr Wigforss SHF 291 (1913))]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) dugga, duggrägna, smårägna; dels opers., dels om rägn: dugga, falla (tätt i fina droppar). Att den stora processionen för regnets skull — det ruggade något — skulle inställas. Reuterdahl Mem. 223 (1859). När nu du färdas i vinterkväll / I regn, som ruggar i rock och fäll. Bååth Dikt. 93 (1879).
2) [jfr motsv. anv. av RÄGNA] bildl., om person, i uttr. rugga ngt över ngn, låta ngt dugga över ngn, ge ngt (i stor mängd) till ngn. Alltsedan Petersson i Påboda tog den unge docenten under sina vingars skugga och ruggade kommittéuppdrag och utredningar över honom, har han rört sig hemvant i det politiska livet. SvD(A) 1948, nr 67, s. 4.
