RULSA rul3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Cavallin Kipling Kung 101(1897) osv.) ((†) -er, möjl. att hänföra till sg. ruls, Såningsm. 1907, nr 10, s. 6); äv. (numera knappast br.) RULS rul4s, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Nilsson Fauna 1: 586(1847: benrulsar)), förr möjl. äv. -er (se ovan).
Ordformer
(ruls 1847 (: benrulsar, pl.). rulsa (rullsa) c. 1875 osv.)
Etymologi
[sannol. av sv. dial. rylsa, rölsa, f., röls, m. (med u i st. f. y l. ö på grund av uppsnyggning efter mönster av sådana ord som RULLA i förh. till sv. dial. rylla); möjl. avledn. av RYL(sv. dial. röll); jfr dock äv. nor. dial. ruls, bylte, valk, långsträckt ansvällning, rols, bylte m. m. (se RULT)]
(i vissa trakter)
1) långsträckt upphöjning l. ansvällning på kropp(sdel) l. organ o. d., valk; särsk. (o. numera oftast) om sådan ansvällning l. valk efter slag (med käpp l. piska o. d.). Tholander Ordl.(c. 1875). Efter den klatsch, jag fått af ridspöet, hade en tjock, blå rulsa svällt upp. Cavallin Kipling Wi 62(1897). (Mannen) svängde en repända omkring nosen (på grisen, som skulle slaktas), så att höga rulser uppstodo mellan varje omsnörning. Såningsm. 1907, nr 10, s. 6. Mansjetterna voro omodärna, trådnötta, kragen hade rispat en röd rulsa på ena sidan av halsen. Ossiannilsson Slätt. 44(1909). Bergman Hancken 59(1920). jfr BEN-RULS.
2) stycke av deg l. massa o. d. som man (gm knådning o. d.) givit valsliknande l. mer l. mindre cylindrisk form. Ruhe Hurley Vild. 70(1928). Blandningen (av sagodeg o. mosade bananer) formades i rullsor som inlindades i ett bladhölje. Därs. 182.
Avledn. (till 1; i vissa trakter): RULSIG, adj. [jfr sv. dial. rylsed] försedd med l. uppfylld av rulsor. SAOL(1950). Nu spelar dagens varma böljor kring smärta Havfruelemmar och rulsiga matronkroppar. Jönsson ÄnSjung. 141(1954). —
RULSING, r. l. m. (vard.) valk (av smuts o. d.); jfr rulsa 1. På kroppen hade hundstackaren tjocka rullsingar, .. av .. en .. blandning av smuts, gödsel och ohyra. SDS 1956, nr 242, s. 9.
SAOB
