RULT rul4t, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) rult, tjock gosse som just lärt sig gå, nor. rult, tjock o. tung person, person som går tungt, vält, nor. dial. rolt, backe, höjd, upphöjning, rult, ulltott; sannol. rotbesläktat med nor. dial. rulk, tjockt o. oformligt föremål, rolp, klumpigt föremål, kort o. tjock stör m. m., rols, ruls, klumpigt föremål, bylte m. m., rolv, bylte, sträng av sammanräfsat hö m. m.; sannol. (liksom RULTA, sbst. o. v.) ofta anslutet till RULLA, v. — Jfr RULTIG]
(vard., mera tillf.) tjock l. fetlagd gosse l. man (med ovig l. vaggande gång); knubbigt gossebarn. Hur står det till, tjocka Hans? Hur står det till, din rult? Hagberg Shaksp. 3: 216 (1848). Åh, lilla rult, du är en skönhetsblomma! Därs. 8: 69 (1849; yttrat till ett spädbarn). jfr: Hvarför umgås du med den der lustighets-rulten (dvs. Falstaff)? Därs. 3: 177 (1848).
SAOB
