RULTA rul3ta2, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. rulta, litet flickebarn, kort o. tjock kvinna med vaggande gång, vagga på medar; jfr d. dial. (Bornh.) rulta, nor. rulte, nor. dial. rulta; till stammen i (o. möjl. avledn. av) RULT. — Jfr RULTIG]
1) (vard.) (kort o.) knubbig l. tjock kvinna l. flicka (med ovig l. vaggande gång); om barn stundom övergående i bet.: (knubbig) tulta. En liten kort rulta i mössa, husets värdinna. Almqvist Går an 76 (1839). Karin kunde väl vara sex år då, en liten rulta, klädd i en oformlig hemväfd klädning. Idun 1888, s. 230. Bergman LBrenn. 122 (1928). jfr BOND-RULTA. Anm. till 1. Hos Bellman (BellmS) 10: 178 (1789) förekommer namnet Cajsa Rulta ss. benämning på en brunn på Skeppsholmen i Sthm, o. namnet Kajsa Rulta användes stundom ännu om den pump som numera intar brunnens plats; brunnen, som kallas Caisa Rultas källa hos Elers Sthm 2: 343 (1800), har sannol. fått sitt namn efter en gumma med vaggande gång, kallad Kajsa Rulta, vilken uppges ha drunknat i brunnen; en målning av en basilisk med överskriften Caisa Rulta uppsattes på brunnens under Bellmans tid uppförda överbyggnad (se närmare Elers Sthm 2: 343 (1800), JGCarlén (1861) hos Bellman SSkr. 4: 239; jfr Unger Skeppsholmsb. 55 (1946), Holm 3BevO 152 (1948)).
