SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RUMFAREN, p. adj.
Etymologi
[ssg med faren, p. pf. av FARA, v.2; förleden sannol. lt., t. rum, kortform av herum, omkring (jfr HÄROM, adv.2)]
(†) kringfaren l. dyl. Vthi människiones wesende och skick woro större lycksaligheet att förwänta, om alla Konungarijken woro lijtet och snart rumfarne. Rudbeckius KonReg. 212 (1615).
Spoiler title
Spoiler content