RUMINERA rum1ine4ra l. rɯ1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade.
Etymologi
[jfr t. ruminieren, eng. ruminate, fr. ruminer; av lat. ruminare, ruminari, idissla, till rumen (gen. -inis), strupe. — Jfr RUMINAT, RUMINATION, RUMINERAD]
2) (†) bildl.: idissla (se d. o. 2 b), tugga om; jfr 3. Att det egentligen var några få andars tankar, som ruminerades af massorna. Strindberg Hafsb. 67 (1890). Dens. GötR 164 (1904).
3) (†) (gå o.) fundera l. grubbla på ngt, begrunda l. överväga ngt o. d.; dels tr., dels intr., i sådana uttr. som ruminera på l. över ngt. (De) Toge .. afträde och vele på det talt var ruminera till härnest. RP 10: 613 (1644). (Ni föreslår att rockorna) föras till Amphibia? torde ej vara så galet; tack för observationen; behöfver et par åhr at rumineras. Linné Bref I. 4: 27 (1744). Civilstaten har i många år ruminerat på en Pensionscassas inrättande. HSH 16: 405 (1770). Ju längre man ruminerar öfver en sak (osv.). Beskow (1836) i 3SAH XLVII. 2: 42. Crusenstolpe Ställn. 12: 73 (1848: på). Ekbohrn (1904).
