publicerad: 1960
RYGGRAD ryg3~ra2d, r. l. m.; best. -en; pl. (numera bl. mera tillf.) -er (Gadd Landtsk. 1: 181 (1773) osv.) ((†) -ar Strindberg Brev 5: 321 (1886)).
Ordformer
(rygg- c. 1645 osv. rygge- 1639—1723)
Etymologi
[jfr d. rygrad; sannol. (liksom ä. d. ryggegrad) bildat (med översättning av förleden) av t. rückgrat, i ä. t. äv. rückegrat (mht. ruggengrat), l. lt. rüchgraat, av rücken resp. rüch (se RYGG) o. grat (se GRAD, sbst.2), sannol. med anslutning av efterleden till RAD, sbst.2; möjl. dock inhemsk ssg av RYGG o. RAD, sbst.2 (jfr BENRAD)]
1) om den rad av längs ryggen liggande, medelst brosk med varandra förenade (l. i vissa fall sammanvuxna) kotor som utgör stommen i bålens skelett hos människan o. de högre djuren o. som i en rörformig hålighet innesluter ryggmärgen, kotpelare; äv. om motsvarande del av skelett hos ryggradsdjur utan fullt utvecklade kotor; äv. om (l. med inbegrepp av) parti av kroppen närmast omkring (särsk. utanpå) kotpelaren. Bryta, knäcka ryggraden. Schroderus Comenius 259 (1639). En förlossning af ett Barn, hvars rygge-rad var aldeles sammanbögd. Hoorn Jordg. 2: 206 (1723). Rörelsegifvaren .. stryker med båda händerna aflösande hvarandra ifrån öfre delen af ryggraden nedåt. Hartelius Sjukgymn. 98 (1870). Ryggraden är bildad af 24 fria och 9 mer eller mindre sammanväxta (s. k. falska) kotor. Wretlind Läk. 2: 16 (1894). Ryggraden hos en stör. 4Brehm 12: 17 (1929). Kalle kände, att han frös längs ryggraden. Lindgren MästBlomkv. 84 (1946). — särsk. (mera tillf.) om ryggstycke (se d. o. 1 a) innehållande (en del av) ryggraden av slaktat l. dödat djur; jfr KOTLETTRAD. Östergren (1937).
2) mer l. mindre bildl.
a) i mer l. mindre utförd bild; särsk. i sådana uttr. som knäcka l. bryta l. bräcka ryggraden på ngn l. ngt l. ngns ryggrad, nedbryta l. krossa ngn l. ngt, äv. knäcka ngns ekonomiska ryggrad, ruinera ngn. (Nero) ville .. bryta ryggraden på den gammalromerska högfärden mot konstens idkare. Rydberg RomD 63 (1877). Knäcka n(å)g(o)ns ekonomiska ryggrad. SAOB B 4397 (1924). SDS 1928, nr 51, s. 10. Grimberg VärldH 10: 700 (1941).
b) om fasthet l. stadga l. kraft l. soliditet o. d. (jfr RYGG 1 g β ε', δ); särsk. dels i fråga om persons karaktär o. d.: karaktärsfasthet l. viljestyrka l. målmedvetenhet o. d., dels om ekonomisk förmåga l. soliditet, dels om egenskap hos ngt sakligt (av konkret l., vanl., mer l. mindre abstrakt natur): fasthet l. stadga o. d.; utan bestämd avgränsning dels från a, dels från c. Uppsatsen saknar ryggrad, .. med andra ord: den är slankig, utan hållning. Rydberg Brev 1: 117 (1868). Det finns ingen ryggrad i hans karakter. Lundegård Tit. 350 (1892). Det brukade inte fattas ryggrad i vår släkt, om också en och annan var en vildbase i ungdomen. Högberg Utböl. 2: 52 (1912). (Ett visst kastspö) saknar ryggrad och förorsakar (gm sin vekhet) alltför stor tidsutdräkt vid tröttande av grov fisk. Hammarström Sportfiske 181 (1925). Den konstnärliga ledningens osäkerhet och brist på målmedvetenhet och ryggrad. NDA(A) 1932, nr 159, s. 9. Till en sådan överflödande hjälpsamhet hade jag varken lust eller ekonomisk ryggrad. GbgNatLd 1682—1932 139 (1933).
c) om ngn l. ngt som utgör l. tänkes utgöra stomme l. kärna i l. viktigaste l. starkaste del l. element av ngt o. dyl. l. som tänkes stödja l. uppbära ngt l. utgöra förutsättning för ngt o. d. (jfr d); stundom: stöttepelare. I .. (jordbrukarna) hade .. (Wennerberg) alltmer lärt sig att se landets ryggrad. Annerstedt i 3SAH 17: 88 (1902). Pengar utgjorde — nu som alltid — krigets ryggrad. SD(L) 1904, nr 108, s. 4. (Kungl. teaterns elevskola) kan .. sägas ha bildat ryggrad för det sceniska talspråket i Sverige. 2NF 28: 602 (1918). En .. ryggrad av historisk verklighet har Knut Liestöl kunnat fastställa under sin granskning av den norska allmogens släktsägner från senare århundraden. HT 1926, s. 352. Rhen var ryggraden i det tyska västförsvaret. GHT 1945, nr 70, s. 10.
d) konkretare, om långsträckt (vanl. central) del som konstituerar ngts styrka o. sammanhållning l. om ngt långsträckt som liknar (l. tänkes likna) en ryggrad (i bet. 1); särsk. om långsträckt bärg l. höjd l. om bärgskedja (jfr RYGG 3 l). Gadd Landtsk. 1: 181 (1773). Mellersta delen (av Ural) .. består .. blott af en enkel ryggrad, med låga sidoåsar. Palmblad Geogr. 27 (1851). Den sandås, hvilken så att säga bildar .. (Sthms) ryggrad och verkat bestämmande på dess tillväxt. Sthm 1: 27 (1897). Kölen (”fartygets ryggrad”) är skrofvets starkaste del. Hägg Flottan 57 (1904). Bindsulan utgör .. så att säga ryggraden i en sko. Jäfvert Skomod 146 (1938).
-BROTT. [jfr t. rückgrat(s)bruch] brott på ryggraden; jfr rygg-brott 1. Wretlind Läk. 2: 88 (1894). —
-DEFORMATION. (i sht i fackspr.) särsk. konkretare; jfr deformation slutet o. -krökning. SvUppslB (1935). —
-DJUR. [jfr t. rückgrat(s)tier] djur tillhörande den högsta provinsen inom djurriket, med ett av ben l. brosk bestående skelett vars centrala del utgöres av en ryggrad (l., hos vissa lägre former, av en ryggsträng med överlagrade broskstycken), vertebrat; äv. i utvidgad anv., om djur tillhörande gruppen Chordata (kännetecknad av förekomst av ryggsträng). Berlin Lrb. 16 (1852). 4Brehm 12: 1 (1929; i utvidgad anv.). —
-KANAL. i sht anat. kanal bildad av hålen i ryggkotorna o. inneslutande ryggmärgen. Florman Anat. 2: 286 (1830). —
-KRÖKNING. [jfr t. rückgrat(s)krümmung] (i sht i fackspr.) (vanl. abnorm) krökning av ryggraden i riktning framåt l. bakåt l. åt sidan; företrädesvis konkret; jfr krökning 2 b o. -deformation, -deformering, -deformitet, -snedhet. Hygiea 1840, s. 9. (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 141 (1952). SvFiskelex. (1955). —
-LÖS. [jfr t. rückgrat(s)los, eng. spineless]
1) i sht zool. till 1; om djur: som saknar ryggrad; som icke tillhör ryggradsdjuren; jfr evertebrat. Sundström Huxley 2 (1874).
2) bildl. (ofta med anslutning till ryggrad 2); särsk. (motsv. ryggrad 2 b): som saknar fasthet l. stadga l. kraft o. d.; vanl. dels (i fråga om persons karaktär): som saknar karaktärsfasthet l. målmedvetenhet o. d., dels (om ngt mer l. mindre abstrakt): som saknar stadga l. planmässighet o. d.; stundom äv. dels i fråga om ngns kroppshållning o. d.: ledlös (se d. o. 2) l. slankig o. d., dels om konkret föremål (t. ex. redskap): som saknar tillbörlig fasthet. Geijerstam Isis 43 (1897; i fråga om disposition o. innehåll i bok). Den ryggradslösa neutralitetspolitikens yppersta illustration i Norden (näml. engelsmännens bombardemang av Köpenhamn 1807). Hedin 3Tal 39 (1913). En man utan självaktning kan vara mycket begåvad och hygglig men är i stort sett ryggradslös. Laurin Folkl. 160 (1915). De alltför mjuka och ryggradslösa spöna äro .. värdelösa. Hammarström Sportfiske 15 (1925). Den där besynnerliga, ryggradslösa varelsen, som stod och vred sig därborta vid dörren. Heerberger Dag 71 (1939).
-MUSKEL. [jfr t. rückgrat(s)-muskel] (numera bl. mera tillf.) muskel som fäster sig vid o. tjänar att röra (ngn del av) ryggraden; jfr rygg-muskel 1. Sönnerberg Loder 151 (1799). ARetzius hos Billing Hipp. 61 (1836). —
-SKOTT. i sht jäg. skott som träffar ryggraden på villebråd; jfr rygg-skott 1 a, ryggtaggs-skott. BiblJäg. 4: 291 (1897). —
-SNEDHET~02, äv. ~20. (i sht i fackspr.) skolios, snedrygg; jfr rygg-snedhet. Wide MedGymn. 5 (1895). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content